Drömmar om en knapptelefon

Krönikor/Samhälle
Foto: Pixabay

MOBILTELEFONI. Vad händer när den smarta telefonen överlistar oss, frågar sig Kevin Shakir.  

I fredags dagdrömde jag. Stirrande genom havet av internetanslutna teknologiska prylar på mitt jobbskrivbord föreställde jag mig min första mobiltelefon. En knapptelefon. Pryl efter pryl blinkade och lät, med nyhetsflashar, meddelanden, mejl och Twitter-notifikationer. Jag drömde mig bort till en plats där jag inte behöver drunkna i information.

2011 köpte jag min första iPhone. Ur fickan kunde jag ta ut en telefon vars framsida var täckt av en stor skärm och en knapp. Med ett enda fingersvep kunde jag låsa upp hela världen och plötsligt få tillgång till all information. Jag sveptes med och laddade ner applikationerna till samtliga sajter och medier jag och mina vänner hade konton på. Jag skapade Snapchat- och Instagramkonton och installerade nyhetsmediernas applikationer. Samtliga notifikationer slogs på – jag ville ju inte missa något.

Sju år har gått sedan dess. Jag har slutat vara tonåring, hunnit byta abonnemang tre gånger, varit med i sociala mediedrev, bråkat med kändisar och fått en skara följare tillräckligt stor för att jag ska betraktas som en kvalificerad tyckare. Det tog mig inte så lång tid att förstå hur ett inlägg på Twitter ska formuleras för att provocera och därmed få mer synlighet.

Den smarta telefonen har kanske varit mitt bästa karriärredskap. Om jag inte fått de senaste nyheterna skickade till mig ögonblicket efter händelsen och delat min omedelbara reaktion med omvärlden, hade jag nog inte kunnat få den här sortens texter publicerade.

Mina smarta telefoner med ögonblicklig kontakt med omvärlden har gett mig möjligheter och nätverk. Men stundtals har jag inte kunnat styra telefonen själv. Den har styrt mig. Tidigt på kvällen den 13 november 2015 hade jag just kommit till en fest. Efter några drinkar började telefonen att plinga. Notifikationerna berättade att mängder av människor skjutits ihjäl i Paris. Jag satte mig i ett annat rum, slutade andas och öppnade samtliga nyhetsapplikationer på min telefon. Jag sökte på hashtaggen ”#PrayForParis” för att försöka förstå vad som hänt. Jag hann själv formulera ett solidariskt inlägg på Twitter innan jag egentligen förstått vad som hänt. Min telefon blev varm. Fem nyhetsapplikationer var i gång, mitt inlägg delades många gånger och rasister började skriva och spekulera om huruvida jag hade kopplingar till terroristerna.

Jag tänkte på offren och deras familjer och var livrädd för vad terrordåd i islams namn kan innebära för oss som ser ut som muslimer. Jag blev varmare än min telefon, överhettad av all information, och måste åka hem. I bussen på väg hem var mina ögon tårfyllda och jag satt med telefonen och uppdaterade alla applikationer. Desperat försökte jag att se genom tårarna för att ta in mer och mer information, trots att jag redan fått för mycket, för många vinklar och reaktioner för snabbt. Jag blev paranoid och livrädd, men jag ville ju inte missa något.

I lördags gick jag in i en telefonbutik. Jag pillade på de nya smarttelefonerna, fascinerades av den numera knapplösa iPhonen och gick fram till expediten. Jag frågade om de hade en knapptelefon som jag kunde köpa. När jag skriver denna text ligger knapptelefonen framför mig på skrivbordet. Man kan ringa med den, skicka sms och egentligen inget annat. Jag borde pröva att använda den ett tag. Men jag är inte redo i dag. Jag ska bara dela denna krönika på mina sociala medier, höra smarttelefonen plinga och se vilka reaktioner jag får.

KEVIN SHAKIR

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Kevin Shakir

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen