Tron på konsten håller inte på att gå förlorad

Debatt.
Foto: Pixabay.com, konst, konsten,
Foto: Pixabay.com

KONSTENS FIENDE. ”Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt.” Det skriver tonsättaren Jonatan Sersam i den pågående debatten om konstens och kulturens minskade betydelse i samhället.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

I pågående kulturdebatt om själens existens och dess betydelse för upplevelsen av skönhet, och inte minst konst, tolkas ordet ”själ” i Eric Schüldts text i Expressen och av Farshid Jalalvand i sin motartikel i Sydsvenskan som den odödliga, i många religioner centrala själen. Jag tror inte på en sådan själ. I de flesta andra europeiska språk, finns det två olika begrepp som båda motsvarar ordet själ på svenska. Tyskans Geist, till exempel, eller engelskans spirit från latinets spiritus. Detta ord översätts ibland som själ. I vissa fall, som inom filosofi, tolkas det som ”ande”. Det klingar annorlunda. Ordet ande har genomgått något av en evolution, från att endast gälla den kristna eviga själen till att antyda något exklusivt mänskligt, kanske ett ”emotionellt medvetande”, en känslighet och mottaglighet för abstrakta ting, för metafysiska vingslag och vibrationer.

När Eric Schüldt skriver ”Jag tror helt enkelt människan har en själ, och att det är den själen som väcks till liv av konsten och kulturen” så väljer jag att tolka ordet själ snarare som ande än att tolka det som den själ religionen talar om. Detta trots att Schüldt är troende katolik vilket Jalalvand påpekar. Jag delar naturligtvis Jalalvands syn på att en icke-troende som inte accepterar själens existens, inte är mindre känslig, mindre mottaglig för skönhet och konst än en religiös själsförespråkare. ”Fienden” som Eric Schüldt menar hotar konstens existens och samhällets och politikens ständigt ökande nedvärderande av den, tror jag inte är förnekandet av själens existens. Däremot kan jag förstå och dela oron för att konstens ställning hotas av den cyniska livsinställning i vilken vi reduceras till gapande konsumenter, var och en med en individuellt anpassad konsumtionsprofil framtagen av ondskefulla algoritmer. En profil som vi till sist förväntas identifiera oss med, som vill få oss att känna oss unika.

Kyrkans axiom att livet innebär lidande klingar starkt och aktualiseras genom att vi måste arbeta som galningar för att kunna konsumera meningslösheter att posera vid i våra flöden på sociala medier. Denna inställning, detta sätt att betrakta livet, är konstens bittra fiende. Utan att glömma att kyrkan också utgjort ett hot mot både konstnärlig och vetenskaplig progression genom historien.

Jag är naivt övertygad om att försvaret mot detta pågående våldförande utgörs av just konsten. Konst lär oss att tänka abstrakt. En symfoni kan besitta kraften att tvinga oss att tänka, den låter oss uppleva konflikter, motsättningar, sökande, spänningar och harmoni, allt på ett ytterst abstrakt plan. Liksom en bra bok eller ett konstverk tvingar oss att begrunda, att reflektera, att lära oss något om oss själva, hur obekvämt det än må vara.

Köp Poeter mot krig!

Stöd Ukrainas folk - Köp Poeter mot krig! 68 kr
Läs mer

Trots detta väljer jag att inta en något mer optimistisk hållning än Eric Schüldt. Tron på konsten håller inte på att gå förlorad. Det kan vara så att den klassiska konsten och kulturen, Botticelli och Beethoven, befinner sig i en fas av omvärdering. En omvärdering som kanske dessutom är sund. Alla berörs inte lika häftigt av Beethovens symfonier som jag själv och Eric Schüldt. Andra kanske får en omvälvande upplevelse av antik persisk poesi eller koreansk Pansori. Ett intresse som kanske ärvts av en farmor. Den klassiska kanon vi har är som känt utformad av människor från en viss klass, ett visst geografiskt område, ett visst kön etc, och kan ifrågasättas. Bör frågasättas.

Dessutom finns det en samtidskonst, lysande och livskraftig. Museer för modern konst kryllar av besökare. Antalet konserter och festivaler med nutida musik ökar. Helmut Lachenmanns opera ”Das Mädchen mit den Schwefelhölzern” har varit utsåld på de stora operahus där den satts upp. Min upplevelse är också att den nya musiken för med sig en åldersmässigt enormt mycket mer blandad publik än när man framför de stora verken ur den västerländska musikhistoriens kanon.

Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt. Om nu läskunnigheten och läsandet dyker (gör det verkligen det? Hur definierar vi läsning?) är det olyckligt. Hursomhelst tror jag, likt Schüldt, att det kan räddas. Jag ser framför mig en dynamisk, komplex och bländande värld av konst, musik, litteratur och teater i myriader av varianter och former. En värld jag ser fram emot att ta del av och bidra till.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se
JONATAN SERSAM
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Illustration: Opulens.

Akademin och cancelkulturen

KONTROVERSIELLT. ”Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten.” Magnus Gustafson, doktorand i historia
0 0kr