Nya lösningar på de globala riskerna?

Debatt.
Stockholm (foto: Micael Widell)

KLIMATET. ”Möjligheten med Stockholm+50-konferensen är att få oss tillbaka till att fokusera på grundläggande globala risker. Detta samtidigt som pågående krig tar stort utrymme”, skriver Waldemar Ingdahl på Global Challenges Foundation.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Sverige står som värd tillsammans med Kenya för FN:s pågående klimatkonferens Stockholm 50+. Då är det femtio år sedan FN:s första miljö- och klimatkonferens ägde rum, Stockholmskonferensen 1972. Den ledde till “gör ingen skada principen”, nämligen att stater är skyldiga att förebygga, minska och kontrollera riskerna för miljöskador på andra stater. Den ledde också till att FN:s miljöprogram UNEP skapades och att Världsmiljödagen inrättades, som hålls den 5 juni varje år.

Ambitionen med Stockholm+50 är att uppmärksamma 50-årsjubiléet av världens första miljö- och klimatkonferens, att kunna fatta modiga forskningsbaserade beslut för att kunna agera mot samtidens kriser inom klimat och biologisk mångfald, välstånd och ekonomi.

Avsikten är att multilateralismen ska diskuteras som grunden för att uppnå nuvarande målsättningar och framtida välstånd och välbefinnande, och agera som en språngbräda för reformarbetet. Stockholm+50 är utformat som ett samarbets- och flerpartsmöte, öppet för olika deltagare som är inbjudna att dela erfarenheter och initiativ för att skydda planeten och bidra till hållbar och inkluderande utveckling.

Då Stockholm+50 inte är en del av FN:s klimatkonvention UNFCCC, eller konventionen om biologisk mångfald CBD, är mötet utanför de processer som världssamfundet fattar beslut efter. Kritik har riktats mot konferensen för att den inte verkar leda fram till en skarp resolution, vilket i sin tur skulle bero att målen med konferensen inte är tydliga.

Greta Thunbergs berömda ”bla, bla, bla”-tal skulle kanske kunna upprepas i år igen.

För en observatör som deltar under Stockholm+50 i år, och som har förra årets COP26 fortfarande i färskt minne, ser situationen deprimerande nog bekant ut. Då som nu ser unga miljöaktivister konferensen som ett långsamt och otillräckligt sätt att hantera akuta problem. Greta Thunbergs berömda ”bla, bla, bla”-tal skulle kanske kunna upprepas i år igen.

Mycket av COP 26- konferensens fokus hamnade återigen på den globala klyftan mellan nord och syd. Västvärldens ansträngningar att hantera miljöförstöring och överbefolkning ställdes mot utvecklingsländernas önskan om industrialisering och välstånd. Kunskapen om en pågående miljökris cirkulerade globalt nu, men den uppfattades och hanterades på väldigt olika sätt av konferensens olika maktblock och länder.

Idén, som uttrycks i Greta Thunbergs ”bla bla bla”-tal, att vi för närvarande inte gör något åt problemen är dock inte rimlig. Klimatförändringarna har varit en uppmärksammad fråga och en politisk prioritet under lång tid, och vi gör redan mycket åt det, till en betydande kostnad. Det är svårt att tänka på någon annan fråga där det finns en så bred samsyn trots en splittrad värld, som omfattar alla större politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarförbund, forskarsamhället och civilsamhället. Medvetenheten finns där.

Det är bra att samtala och vet vart man är på väg, det inte minst om klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald vars konventioner och partsmöten är så tekniska. De är företeelser som hänger tätt samman, men har hittills ofta diskuteras var för sig. Men det är viktigt att se var problemen ligger och hur risker på olika områden påverkas. Detta för att förbereda framtida avtal och kommande konferenser då faktiska beslut och konventioner ska antas av det globala världssamfundet.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Att det nu finns så många klimatrelaterade styrmedel gör att klimat- och utvecklingspolitiken ofta är rörig och inkonsekvent. Utmaningen är inte att ”göra mer”, utan att sortera, rationalisera och effektivisera dem, så att vi kan eftersträva miljömål på ett mer rationellt och kostnadseffektivt sätt. Var kan de lättaste insatserna göras, det inte minst i en värld ansträngd av krig med kärnvapenhot, pandemi och vad som verkar kunna bli en allvarlig lågkonjunktur?

Ett begrepp att använda för att få en slags överblick och försöka förstå vad som behöver göras är globala “tipping points”.

En tipping point är en kritisk brytpunkt där en mindre störning av ett system sätter igång en självförstärkande process som oåterkalleligt driver systemet allt längre bort från dess initiala jämviktstillstånd. Ekologer har länge varit medvetna om att det existerar tippunkter i lokala och regionala ekosystem. Nu används de för att förklara och förstå förskjutningar i biofysiska system, medan det tidigare används vid  förändringar av marknader eller avgörande brott i samhällsmönster och normer.

Begreppet tippunkter är även till nytta för att förstå när en åtgärd verkligen får genomslag, så att vi inte slutar för tidigt eller håller vid den även om dess nytta är låg. Det finns långsiktiga kostnader av att inte ta välplanerade beslut, inte minst om att undersöka vilka reformer eller nya globala institutioner som kan träffa rätt. En vetenskaplig förståelse och kunskapsspridning kring globala beslutssystem är därför av godo att diskutera.

Möjligheten med Stockholm+50-konferensen är att få oss tillbaka till att fokusera på grundläggande globala risker. Detta samtidigt som pågående krig tar stort utrymme. Det gäller alltså inte bara att nå fred på jorden utan också fred med jorden. 

WALDEMAR INGDAHL
info@opulens.se

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Debatt

0 0kr