Ord byter betydelser

TERMER. “Vissa feminina former av ord som betecknar nationalitet, ras, yrken och annat är på rask väg ut: fransyska borde kanske användas enbart i charkuterisammanhang” skriver Ivo Holmqvist, professor emeritus i skandinavisk litteratur.

Katrine Hamori har förstås en poäng att ordet judinna, av flera skäl, borde betraktas som föråldrat. Om man slår på ”jewess” i något engelsk lexikon finns ofta kommentaren obsolete, det vill säga föråldrat. Vissa feminina former av ord som betecknar nationalitet, ras, yrken och annat är på rask väg ut: fransyska borde kanske användas enbart i charkuterisammanhang. Den läsare av yngre årgångar som ger sig i kast med Olle Hedbergs romaner – de går fortfarande an – möter en uppsjö av överstinnor, rektorskor, professorskor och biskopinnor som gift sig till en titel. Likaså i Dagmar Edqvists feministiskt observanta roman ”Sista äktenskapet”. Bort det!

För några år sedan försökte en klåfingrig amerikansk sydstatsprofessor ersätta alla ”negroes” i Mark Twains ”Huckleberry Finn” med ”slaves” men stötte på patrull, texten var alltför sakrosant. Ungefär samtidigt meddelade Rabén & Sjögren som genom åren gjort sig en rejäl hacka på Åke Holmbergs böcker aningen purket att något nytryck av ”Ture Sventon i Paris” inte kommer på fråga. Sveriges Författarförbund som har rättigheterna förbjöd en ändring av ordet ”neger”. Vad man tänkt ersätta det med framgick inte.

Man kunde sätta dit det gamla goda svenska ordet ”blåman”, beteckningen för någon med mörkare hudfärg än den bleka glåmighet som majoriteten av svenskar dras med. Man kan tycka att de som bestämmer på Astrid Lindgrens gamla bokförlag, ängsligt måna om det för tillfället politiska korrekta, är fåniga även om de befinner sig i gott sällskap. Under uppslagsordet “negro” i senaste upplagan av The Shorter Oxford English Dictionary tillfogas en försiktig brasklapp: ”Once a relatively neutral term, but now Black is preferred when referring to people.” Alla konnotationer till slaveri och rasförföljelse då och nu talar förstås för en återhållsamhet.

Vi vet ju alla (eller kan ta reda på det i Svenska Akademiens Ordbok) att neger betyder svart, ett substantiverat adjektiv härlett av latinets nigrum som är ackusativ singularis av niger. I både SAOB och i den lika omfattande Ordbog over det danske sprog (båda tillgängliga på nätet) finns långa och lärda utläggningar om det ordet, med belysande citat. En intressant bibetydelse på både svenska och danska som självfallet har med svarta slavar att göra är ”litterär neger”, de anonyma journalister och spökskrivare som gör grovjobbet men inte figurerar som författare till den färdiga artikeln eller boken.

”Ture Sventon i Paris” (jag fick den som nioåring när den kom 1953) är samman med ”Ture Sventon i London” och ”Ture Sventon i öknen” de bästa delarna i serien och borde betraktas som texter som man inte tummar på. I ”Paris” förekommer ordet neger framför allt i trettonde kapitlet. Ture Sventons assistent Omar med ögon outgrundliga som den arabiska natten (där kan andra läsare säkert ha starka invändningar) är för tillfället förklädd till chaufför med glänsande svart ansikte. Fast inte blänkande nog: ”I nästa ögonblick hände något mycket märkvärdigt. Negern höll ena kinden till spegeln. Han såg missnöjd ut. Han strök med två fingrar över kinden, tittade på fingertopparna och såg ännu mera missnöjd ut (—) han tog upp en tub svart skokräm och en borste ur fickan och började blanka ansiktet, så att det glänste värre än någonsin…”

Det där går förstås lika lite an att utsätta oskyldiga barn för som att låta dem se och höra Al Jolsons spisblankssvärtade ”The Jazz Singer”: STRYK! Och ta samtidigt bort Sven Hemmels briljanta illustration till just de raderna. Stackars Mark Twain – arme Åke Holmberg… Fortfarande finns inget nytryck av Paris-boken, och jag ser att priserna på de bättre begagnade exemplar som saluförs på Bokbörsen raskt närmar sig astronomiska höjder. Med rätta, fast de får läsas under övervakning och sedan genast sättas tillbaka i giftskåpet.

Jag vet inte hur man gjort med en annan klassiker, Gunnar Fischers ”Petter och Kajan på långresa” från 1946. Kajan sattes att steka pannkakor medan Petter fick stå vid rodret. Vi bytte raskt könsrollerna när vi läste boken högt för våra båda döttrar i deras mest formbara ålder. Men jag har glömt vad vi gjorde med sidorna där vackra plymer på savannen, när de väl kom upp ur jorden, visade sig vara folk av annan ras. ”Boken räknas till en av de bästa barnböckerna under åren 1944–1964” påstår Wikipedia, och den kom i nytryck 1961, men det var nog sista gången.