Offentligt stöd till kulturen inga ”allmosor”

Debatt.
Collage: C Altgård / Opulens

KULTURPOLITIK. En trygg, stabil och långsiktig finansiering av våra kulturinstitutioner är dömd att misslyckas utan offentliga medel, anser Bengt Olof Dike.

 

Så dyker de upp med jämna mellanrum, en efter en och lovsjunger kulturlivet, som blir lika innovativt som kreativt, som en solros i maskroslandet! Dock bara om all offentlig finansiering slopas och privata donatorer får stå för de ekonomiska fiolerna. Som den fullfjädrade solisten i denna sång lät exempelvis Roland Poirier Martinsson Aftonbladets läsare tidigare i år ta del av den fantastiska kulturstaden, tillika hans amerikanska hem, Austin i Texas. Den fria konsten är ju diktaturens fiende, menar han. Att vara fri betyder då tydligen att helt förlita sig på miljardärer och miljonärer, som det i staden finns många av. ”Kulturen har inga skäl att be om allmosor”, avslutar han lovsången.

Tidigare stämde Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, upp sin röst efter samma noter: ”Sveriges medie- och kulturliv måste bli mer robust”. Och robust, menar hon, blir det bara om pengarna inte kommer från skattebetalarna.

Lars Anders Johansson var i tankesmedjan Timbros nättidning, Smedjan, inte sämre i sin tonart för ”en frihetlig linje i kulturpolitiken”. Det är nämligen ”bättre för kulturen att stå fri från politisk kontroll och påverkan”. För säkerhets skull slår han i artikeln ett slag för sin egen bok, Att dansa efter maktens pipa, för att riktigt understryka sin tes, att kulturinstitutionerna sprattlar, när ministrar från regeringskansliet drar i trådarna.

Mer brutal och rakt på sak om varför kultursektorn inte skall finnas på agendan för vår gemensamma sektor, är den avgående ordföranden i Moderata ungdomsförbundets och tillträdande Timbrochefen, Benjamin Dousa, när han tar ton: opera och teater är ”överklassens intressen”.

Den förstnämnde tror alltså att det är möjligt att applicera de förhållanden, som råkar vara förhärskande i en stad i USA, på vårt lands kulturliv. Den andra hävdar på fullt allvar att finansieringen av detta – och stödet till medier – blir mer robust, alltså säkert och tryggt, om samhällssektorn tar sin hand ifrån kultursektorn, medan den tredje uppenbarligen lever i tron att politikerna påverkar exempelvis Kungliga Operans och Dramatens repertoar. Har han några exempel, som styrker den följsamma dansen efter deras pipa?

Den fjärde, slutligen, ser operan och teatern som ett särintresse för överklassdamerna från främst Östermalm i Stockholm. Alla andra, som är intresserade av klassisk musik och teaterdramatik göre sig icke besvär. Sätt kulturen på svältkost – den är obehövlig, något som katten släpat in i den mänskliga vardagen!

Kan man egentligen uttrycka sig mer kulturfientligt och raljerande om den livsnödvändiga kultursektorns betydelse i materialismens samhälle? Ett välment påpekande till den blivande Timbrochefen är därför att världen och vardagen inte bara handlar om ekonomi, skatter, affärer och salutorg. God bättring och tillväxt i åsiktsmognad och hög tonart önskas därför!

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Vilken samhällssyn och realism präglar egentligen nämnda kvartett, som på detta sätt diskvalificerar, ja degraderar, kulturen? Det blir nämligen den ofrånkomliga konsekvensen, om det statliga stödet stoppas. Hur garanteras årliga donations- och sponsormedel på en halv miljard till Kungliga operan och cirka 250 miljoner till Dramaten i Stockholm? På privat väg?

Och vad skulle hända med de andra operahusen, teatrarna, de fria (inte fria från offentligt stöd) kulturutövarna och alla övriga kulturyttringar? Skattefinansieringen är ju själva navelsträngen för att vi överallt i landet skall ha tillgång till kultur. Jämför också med Tyskland, där operahusen och teaterscenerna fyller varje delstat och vilkas allmänna finansiering aldrig ifrågasätts. Påståendet att kultursektorns dominerande blodådror utgör ett särintresse är så naivt att det inte kan tas på allvar.

Vad sedan gäller dansen efter maktens pipa, finns nog anledning att mer hålla ögonen på privata donatorer än på statsmakten. Mycket kan förvisso sägas om både den nuvarande kulturministern, tidigare ministrar med den portföljen – och andra politiker. Men aldrig har veterligt några försök gjorts från den personifierade makten att förmå konstnärliga ledningen på exempelvis Kungliga Operan att exempelvis sätta upp Brechts Tolvskillingsoperan i stället för Beethovens Fidelio. Har möjligen någon av de ovannämnda kritikerna av allmänna medel till kulturen några exempel på att så har skett där eller i andra delar av kulturvärlden?

En trygg, stabil och långsiktig finansiering av våra kulturinstitutioner är dömd att misslyckas utan offentliga medel. Skall därtill stödet till medierna göras beroende av privata donatorer blir konsekvenserna förödande för den fria åsiktsbildningen. Det är därför smått ofattbart att annars kända och delvis välrenommerade samhällsdebattörer på fullt allvar förespråkar privat sponsring av hela kulturlivet.

BENGT OLOF DIKE
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

0 0kr