UTREDNINGAR. “De ansvariga verkar inte vilja gå längre än självklara akuta åtgärder för att hjälpa de redan livshotade flickorna och vänder ryggen till den stora majoriteten ungdomar som lär sig leva med släktens hederskontroll.” Maria Rashidi, ordförande för organisationen Kvinnors Rätt, menar att det nu räcker med till intet förpliktigande utredningar om hedersvåld.
Sedan år 2001 pågår en känsloladdad hedersvåldsdebatt i Sverige. Fram till dess valde makthavarna att ”bortse” från avgörande skillnader mellan ett hustrumord och ett dottermord – framtvingad av ett kollektiv med rötter i en kultur där kravet på döttrars kyskhet kopplas till släktens heder. I Dagens Nyheter den 8 juni 2001 erkände dåvarande integrationsministern Mona Sahlin detta ”svek och feghet” och bröt med den politiska kulturrelativismen. Sedan dess överträffar politiker varandra med ständigt nya utspel om hur man skall bekämpa hedersförtrycket som berör över hundratusen ungdomar. Efter att jag själv har överlevt ett fasansfullt hedersmordsförsök ägnar jag hela mitt liv åt att stödja hotade kvinnor. Jag grundade förningen Kvinnors Rätt just år 2001 och följer upp hur våra regeringar hanterar hedersförtryckets utbredning. Därför läste jag med stort intresse åtta moderata riksdagsledamöters senaste utspel i frågan.
De skriver att de ”kommer alltid att kämpa för de hedersutsatta för de ska ha samma möjligheter som alla andra i Sverige. Alla ska ha frihet att själv bestämma om sin kropp, sitt liv och sin klädsel”. Det låter bra även om vi nu vant oss att höra sådana deklarationer från politiker av alla färger i tjugo år. Men ord är inte samma sak som handling. Vad gäller de åtta riksdagsledamöternas handlingskraft blev det inget mer än detta: ”utred slöjförbud i förskolan och grundskola”. Ett slag till i luften, suckade jag.
Varför vill man utreda om två gånger två är fyra? Det behövs ingen forskare till att konstatera att slöjan fungerat, i över tusen år, som ett verktyg för att särskilja flickor från pojkar, kyska flickor från okyska flickor (horor) och muslimska barn från ”de andra”. Den berömda arabiska poeten Adonis (Ali Ahmad Said Asbar) skriver: ”Alla religiösa praktiker utanför moskén är en kränkning av samhällets värden. Offentliga institutioner tillhör alla medborgare: i synnerhet skolan och universitetet är rum för den kunskap man delar… Att demonstrera religiös tillhörighet på dessa platser är att våldföra sig på deras själva mening och ändamål. Det är att förgripa sig på idén om gemensam tillhörighet. Det är ett symboliskt uttryck för viljan till separatism. Det betyder: vi vägrar att integreras”. Sedan länge borde skolan ha befriats från religiösa uniformer och dess invävda jämställdhetsfientliga normer. Så är det i Frankrike och Österrike men i Sverige älskar vi att utreda och kartlägga även om resultaten hamnar i papperskorgen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Den tidigare demokratiministern Alice Bah Kuhnke tillsatte – efter åratal av påtryckningar från rättsaktivister med invandrarbakgrund – en utredning för att titta på skattebidragens (miss)bruk hos de religiösa samfunden vilka i strid mot mänskliga rättigheter sanktionerar oskuldsetik, könssegregation, hindrar kvinnor att bli präster/imamer, kräver att pojkar skall omskäras enligt faraoniska ritualer eller bjuder in hatpredikanter från utlandet, något som får även Försvarshögskolan att slå larm. Men utredaren professor Ulf Bjereld anser att statsmakterna saknar möjligheter att lägga sig i ”i samfundens inre liv”. Uppenbarligen betyder det att med hänvisning till olika gudar får man ignorera mänskliga rättigheter, också i Sverige. Att det slösas miljoner på en nära tvåårig utredning till ingen nytta förblev en ickefråga.
Hedersvåldsdebattörer brukar ofta hänvisa till att Fadime Sahindal varit ”inbjuden till riksdagen” och det gör även de åtta riksdagsledamöterna. Det är relevant, bland annat för att just då, år 2001, började hedersfrågan sakta komma upp på agendan. Men att bara säga att Fadime var ”inbjuden till riksdagen” skapar ett falskt intryck om att riksdagen visat intresse för henne. Så var det inte. Hennes namn stod inte i programmet, ingen visste att hon skulle framträda förutom de tre organisatörerna från Kvinnoforum, UN-Women och Rädda Barnens Dialogprogram. Viktigt att komma ihåg att det inte var riksdagen som ”bjöd in” henne och att det bara fanns några enstaka politiker närvarande vid denna första hedersvåldskonferens i riksdagen.
De åtta riksdagsledamöterna hänvisar även till Fadimes vädjan om att ”inte vända ryggen” åt de hedersutsatta. Också här finns en hund begraven. Jag var där när Fadime talade i riksdagen (2001-11-20) och var också på plats när hon ett halvt år tidigare satt i panelen hos Rädda Barnen. Hennes fråga till denna grupp som förde dialog med männen i de manliga förortsklubbarna där hedern kultiveras – framstår i dagens tidsperspektiv som en nyckelfråga: ”Hur länge skall vi i Sverige leva med hederskulturer?” Svaret hon fick var att ”antingen kan det ta två år eller femhundra år, beroende på vilken väg makthavarna väljer”.
Den ena efter den andra ansvariga statsråd, oavsett politisk färg, avböjde våra åtgärdsförlag.
Idag är det klart vilken väg man valde. Den ena efter den andra ansvariga statsråd, oavsett politisk färg, avböjde våra åtgärdsförlag som vi som medlemmar i Nätverket mot hedersrelaterat våld la på deras bord – förslag om att stänga av hedersförtryckets källor. De ansvariga verkar inte vilja gå längre än självklara akuta åtgärder för att hjälpa de redan livshotade flickorna och vänder ryggen till den stora majoriteten ungdomar som aldrig skulle riskera en allvarlig konflikt med sina familjer utan lär sig leva med släktens hederskontroll. Man har valt att bygga upp en ”hedersvåldsmarknad” – ett begrepp myntad av Sharaf-hjälten/S-politikern Arhe Hamednaca – och fortsätta att skattefinansiera otaliga samfund och manliga etniska föreningar som odlar oskuldsetiken och förakt mot den gudlösa majoritetens okyska kvinnor.
Statsrådet Anders Ygeman säger ”att SST, Myndigheten för stöd till Trossamfund, ska läggas ner eftersom de inte klarat av att neka stöd till olämpliga trossamfund”. Men det är bara ord. I verkligheten fortsätter SST (och andra myndigheter) att gödsla könssegregationskulturers marker med skattebidrag. Så skapar den goda viljans segregationspolitik ännu flera hedersutsatta ungdomar – och mera invandrarfientlighet.
Att tjugo år efter Fadimes vädjan till makthavarna föreslå utredning av barnslöjan är nästan lika meningsfullt som att föreslå ommålning av däcket på ett sjunkande skepp. Det är inte plakatpolitik och fler onödiga utredningar utan handling som krävs. Fortsätter makthavarnas tjugoåriga arbetsmetoder i den stilen då kommer vi inte bli av med oskuldskontroller och hedersvåld på femhundra år heller.
info@opulens.se
