Amra Bajric ondgör sig i Opulens över kapitalismen, hur den fjättrar människan och ger henne ett ovärdigt liv. Mycket ligger i det, de nackdelar hon räknar upp kan alla känna igen och instämma i.
Men sedan börjar hennes problem. För hon glömmer livets och politikens eviga och bistra sanning: mycket sällan handlar tillvaron om att välja mellan ett bra och ett dåligt alternativ – utan att stå ut med det minst dåliga av två usla alternativ.
För det första utmålar hon livet före industrialismen som underbart för att arbete och fritid då var helt åtskilda. Men snälla Amra, vad sysselsatte 90 procent av mänskligheten innan industrialismen? Jo, jordbruk. Finns det ett mer dygnet-runt-jobb, med ständig oro och krav på närvaro än jordbruk? Hur många bönder är lediga alla lördagar och söndagar? Skörden kan inte bara tas in mellan 8-17 måndag till fredag. Boskap nöjer sig inte med mat och omvårdnad under 40 timmar i veckan. Kossans mjölk rinner till dygnet runt, alla dagar i veckan. Hönor stämplar varken ut eller in. De värper.
De tidiga industriarbetarnas helvete till trots möjliggjorde deras nya sätt att leva just att skilja arbete från fritid. De bodde ytterst sällan i fabrikerna. Svarvarna stängdes av på kvällarna. Kravet åtta timmar arbete, åtta timmar fritid, åtta timmar sömn kom tidigt från en ung fackföreningsrörelse och blev så småningom bönhört. Den uppdelningen av dygnet kunde, och kan, inte jordbrukarna ens drömma om.
För det andra. Kapitalismen och marknadsekonomin är fulla av vidrigheter och orättvisor som på olika sätt gör våld på vår dröm om den perfekta tillvaron. Visst. Problemet är återigen – vad är alternativet? Kan något annat ekonomiskt system påtagligt befria människan? Det vet vi inte – för i den tuffa verkligheten har knappast något annat ekonomiskt system ens överlevt så länge att det kunnat bevisa något. Ofta har de kraschat för att de som levt under dessa system inte stått ut med dem.
Så trist är verkligheten. Någon har sagt att socialismens enda egentliga dråpslag mot kapitalismen var att socialismen i princip upphörde att finnas till som statsskick i och med murens fall. För utan konkurrens från socialismens idé kan kapitalismen med skygglappar och utan handbroms obehindrat rusa mot sin egen perversion och undergång. Vilket sker just nu.
Därför är det kanske upphörandet som är socialismens stora svek. Vi hade såväl behövt den nu, ett starkt, livskraftigt och verkligt alternativ. Men då finns den knappast.
info@opulens.se
