TOLERANS. ”Avskaffa religiösa friskolor” skrev Sydöstrans ledarskribent Ayman Fares i söndags. Samtidigt utreder regeringen konfessionella inslag i skolväsendet. Stefan Bergmark reflekterar över sitt eget medlemskap i Svenska kyrkan och menar att det är fullt möjligt att kombinera medlemskap i ett trossamfund och samtidigt önska ett starkare inslag av sekularism i en tid när religionen är på frammarsch.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Man kan stundom bli avundsjuk på de har som en religiös tro. Men å andra sidan. Har man ingen så slipper man också risken att tappa tron. Jag är medlem i Svenska kyrkan men sympatiserar med Förbundet humanisterna, de organiserade ateisterna i Sverige. Skumt? Kanske, men så är världen och tiden så pass rörig att den som i det nya globaliserade millenniet försöker hålla huvudet kallt lätt uppfattas som motsägelsefull av de frälstas skara.
Religiositeten är ett minerat område där liberaler och socialister oftast väljer att blunda för kränkningar av individen.
Idag ser vi tydliga religiösa underströmmar i samhället och det är kanske bara en tidsfråga innan också fundamentalismen liksom i USA blir etablerad med verkliga försänkningar i exempelvis skolväsendet och rättssystemet. Intoleransen växer och nidingsdåd i guds namn är numera vardagsmat. Hade det inte varit för att jag råkar bo granne med brottsplatsen hade väl artikeln i Skånska Dagbladet 2006, om sönderrivna teckningar i Sofielunds Folkets Hus i Malmö gått mig förbi. Det rörde sig om en utställning där det ingick teckningar av Jorge Varas. Bilderna satiriserade kristendomen på ett så försiktigt sätt att de kunde varit gjorda på Hedenius tid.
Det moderna projektet innefattade sekularism. Men med kyrkans starkt krympande samhällsinflytande grävde de två stora moderna ideologierna – socialismen och liberalismen – ned stridsyxan. Men kanske borde man överräckt en karta till kommande generationer över var de tog spadtagen någonstans för idag verkar den sekulära demokratins försvarare närmast förvirrade. I all välmening har det nya mångkulturella samhället fört med sig en relativism där individens frihet inte sätts på sin rättmätiga plats – i centrum.
Mitt medlemskap i Svenska kyrkan motiverar jag med närmast kulturkonservativa skäl och har egentligen ingenting att göra med min svaga, men ändå inte helt utslocknade, gudstro.
För när vi talar om minoriteters rättigheter får vi aldrig glömma vem som uttolkar dem. Religiositeten är ett minerat område där liberaler och socialister oftast väljer att blunda för kränkningar av individen. I Sverige har det förstås länge förekommit barndop och omskärelse. Men idag har vi också fått religiösa skolor, slöjor, bortgifte med mera. Listan blir allt längre över religiösa inslag där våra minsta medborgares frihet knappast värnas utan där ett starkt – allt som oftast patriarkaliskt – kollektiv tillåts staka ut barn och ungdomars framtid i from övertygelse om att det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.
Jag är inte den som ropar efter statliga förbud vid varje för mig misshaglig tradition. Samhället ska givetvis ingripa vid övergrepp men måhända kan vi blunda för barnslöjor och dop – enligt mig förvisso otidsenliga sedvänjor oförenliga med ett demokratiskt familjeideal. Religiösa friskolor är exempelvis däremot helt oacceptabelt. Men det jag idag framförallt ropar, eller snarare skriker, efter är motrörelser och oheliga allianser dem emellan.
Vänstern och liberalerna måste vakna. Under Christer Sturmarks ordförandeskap blev Humanisterna något mer än en sällskapsklubb och har i stort sett ensamma de senaste åren utgjort motståndet. Deras ibland oresonliga ateism till trots torde alla med en demokratisyn som utgår från individen kunna ansluta sig till deras kamp. Ett samarbete mellan de radikala inom de religiösa samfunden, sådana som under ärkebiskop KG Hammars tid tog fighten för Ecce Homo-utställningen och homovigslar med mera, och ateistiska demokrater är möjlig. För på motståndarsidan – hos judiska, muslimska och kristna reaktionärer – verkar redan sådana oheliga allianser finnas i kampen mot ”homolobbyn”, kvinnors rättigheter och så vidare.
Liksom många i min generation är jag döpt trots att jag föddes in i ett agnostiskt hem. Kring konfirmationen var jag väl en kort period vad man idag kallar ”bekännande kristen” men steget till kyrkokristen tog jag aldrig. Till den dag som i dag är har min relation till han/hon/hen/det “där ovan” utvecklats till något liknande den man har till gamla kära vänner. Personen finns ibland i tankarna men det kan gå lång tid mellan tillfällena då man umgås.
Mitt medlemskap i Svenska kyrkan motiverar jag med närmast kulturkonservativa skäl och har egentligen ingenting att göra med min svaga, men ändå inte helt utslocknade, gudstro. Svenska kyrkan är om inte den viktigaste institutionen, så likväl en viktig kraft i bevarandet av vårt gemensamma kulturarv. Jag vill att Svenska kyrkan ska fortsätta att vara öppen och en angelägenhet för alla svenskar oavsett vad de har för etnisk bakgrund eller namn på sina gudar.
Med detta sagt vill jag ändå understryka att vad det svenska samhället idag bland annat behöver är en starkare rörelse för sekularism. De religiösa friskolorna är ett problem för demokratin.
info@opulens.se
