Brev om samtiden: Ockultismen blir en tillflyktsort

Samhälle
Bild: Charlie Rosales.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

 27 juni 2017

Kristian,           

Jag lever i en tomhet.

Inuti mig ekar de saktfärdiga klockornas ödsliga slag. Tiden är utmätt. Och deras klang är dov, illavarslande.

Natten har smugit sig på. Jag märkte det knappt. När jag sitter och skriver är jag koncentrerad. Detta är min morgon. Jag vaknade nyss. Men sommarnätterna fortsätter, år efter år, att locka med sin dans av svårupptäckta fuktdroppar, och de massiva dimbankar som ofta i dagbräckningen rör sig över slätten likt en modern tids dinosaurier,

Denna gråa svärta, så här års mest lik en blandning av mörker och ett kvardröjande ljus, har även svepts över taken här i den lilla lärdomsstaden på slätten. De smala gränderna belagda sedan sekel tillbaka med kullersten är dock redan svarta som vore man på botten av en kolsäck – dit in tränger inte det lättsamma ljuset. Vid denna tid på året, då solens strålar leker tafatt med mörkret och då det även i den allra senaste och djupa natten går att finna stråk av ljus, är det inte lätt att se när övergången infaller.

Men dygnet växlar. Tiden rör sig envist framåt. Inget blir vid det som en gång varit.

Nätterna har under ett par tre månader något bedrägligt över sig. Därigenom lockar de mig dubbelt: det tveeggande, det allt annat än endimensionella är i sig en utmaning, en aspekt och innebörd att erövra och förstå. Det dolda, hemligheternas hemort, det främmande och svårbestämbara bär ständigt – och med ororubblighet erbjuder den – en svårmotståndlig eggelse.

”Fånga mig!”

”Se mig!”

”Förstå de budskap och hemliga sanningar jag bär på!”

Törs du söka och ta dig ut i svärtan eller ska du, som de flesta föredrar, gömma dig under den svettiga och klibbiga pinobäddens täcke och dess allt blötare och snodda lakan? Valet är ditt. Valet är alltid mitt, ditt och andras. Det är, alltid, det fria valet som gör oss till hela och fullvärdiga människor.

Självfallet vill jag ut, jag vill alltid lära mig saker jag ännu inte förstått. Och det utan minsta tvekan. Frestelsen är stark och kraftfull. Vetgirigheten är för mig som en drog. Nyfikenhet tycks mig densamma som drev och nästan piskade mig vidare och framåt – ständigt framåt mot vad jag ännu inte visste – redan i tonåren.

Och att kunna lyckas med att avtäcka – eller förklara – det dolda och i ännu högre grad det förbjudna drar mig med magnetisk styrka till sig; givetvis vill jag hitta förklaringar till det som endast framskymtar och sedan tycks försvinna eller gömma sig – och som av andra tolkas som magi eller, kanske, som osynliga andars ingrepp i vardagslivet; de betraktas av många, oroväckande många, som utslag av de dolda och eteriska sfärernas osynliga hälsningar – och sedan låta upplysningens ljus visa att det mesta är och förblir, århundrade efter århundrade, hjärnfoster hos de som framhärdar att försöka se vad som sker.

Men de vågar inte se. De vill inte se. De blundar av ett egenintresse som minst av allt är sympatiskt. Att nästintill bokstavligen gömma sig och inte bry sig det minsta om andras livsvillkor har, dessutom med skrämmande hastighet, blivit den nya tidens mest populär sysselsättning. Det är modernt att skita i andra. Och i deras ack så charmerande och förvridna föreställningar ska viskningarna och ropen i den ensliga natten förbli just oförklarliga. Mystik. Laddningar. Underligheter. Och utslag av det för evigt oförklarliga. In i vår verklighet tar de sig in, dessa förvridna foster och missfoster enkom skapade av människors mer eller mindre förvridna fantasier – vilka i sin tur får sin näring ur rädsla och deras oförmåga att se den sanna verkligheten i vitögat. Flykt från sanningarna. Ovillighet att förstå samband. Därigenom får de inspiration till ännu fler utsvävningar och osunda dårskaper som ännu mer avskärmar dem från vad som verkligen händer och sker därute i vårt land. Dessa föreställningar förvandlas sedan till inslag och ”fakta” i ett evigt cirkelresonemang som ånyo formar deras redan deformerade världsbild. Jag förstår dem inte. Men på ett annat plan kan jag begripa dem – och det mer än väl.

Ett stilla regn faller. Ett sommarregn, vackert och lent som slitet sammet. Dessa regn skänker mig en sorts känsla av ro, av lugn och förväntan. Ibland formar regnets rytm en sorts hymn, ett ordlöst hyllande av andra tider, andra ideal och värderingar än den cynism, den egoistiska och råa roffarmentalitet som idag härskar så gått som oinskränkt runtomkring oss.

Vad vi ser nu – ännu en gång – är en nyockultism som tar sig på allt större allvar, och som snabbt sprider sig i kretsar som tidigare tagit tydligt avstånd från dessa lärors brist på logik och frånvaro av fakta.

Livet och den gråa ledan skingras då även vardagen fylls av något som är mer spännande än den råa och – i deras ögon – föga lockande verkligheten: den laddas med det oförklarbara och ett mytiskt svammel utan förklaringsvärde. Därmed tar dessa personer, som påstår att de har kontakt med de mörka eller – varför inte? – de onda sidorna, ett bestämt och långt kliv ut ur den flock av människor som egentligen är deras uppenbara hemvist.

De gör sig först märkvärdiga, sedan tar de sig ton och försöker att förtrycka omgivningen och inte sällan sina vänner, sin familj och andra närstående. De vet ju vad som sker i lönndom. De kan tolka de hemliga tecknen ristade på väggar och söndervittrande murar.

Kristian, i denna strävan och detta förhållningssätt är vi lika, ibland – misstänker jag – mer lika än vi inser, rent ut av mer lika än vad vi vill vara.

Ändå. Våra gemensamma rötter går djupt, de finner näring långt ner i upplysningsrörelsens ideal och rakryggade hållning. Där stod en ständig strid mot tidens ockultism, skojare och – i det svenska sjuttonhundratalet – hade de medvetet infiltrerat samhällets mäktigaste ämbetsmän och även de kretsar som stod hovet närmast. Gustaf III var mottaglig. Majestätets bror, Hertig Carl, tillhörde ockultisternas innersta kretsar och efter skottet på Maskeradbalen och under den utdragna väntan på att kungen skulle avlida av den skrotladdning han träffats av, spred sig dessa gruppers inflytande alltmer ohämmat. De strävade medvetet efter makten. Och de erövrade inom kort tid ett enväldigt inflytande över riket, framför allt genom ”Storviziren” Reuterholm som i mångt och mycket var den fege och obeslutsamme Hertig Carls röst och även spirituella ledare.

Med denna snabbskiss vill jag i första hand, och med emfas, understryka att dessa rörelser i samtiden aldrig enbart är harmlösa. De luckrar upp logiskt tänkande, underminerar varje förnuftig hållning och sprider ett effektivt angrepp på människors förmåga att tänka självständiga tankar. De är att likna vid en sorts sekter, och är nog så fanatiska – många är de grupper som delar de märkligaste föreställningar. Och, det vill jag återigen understryka, de är allt annat än ofarliga.

Så vi kan inte nöja oss med att fnysa åt dem. Det räcker inte att skratta rått och avståndstagande åt deras tossiga världsbild.

Ibland tänker jag, i mina muntraste stunder, att du och jag borde bilda ett sällskap, på samma sätt som Johan Henric Kellgren och Nils von Rosenstein gjorde år 1787 – Pro sensu communi (För sunt förnuft). Sällskapet bestod aldrig av mer än dessa två medlemmar. Men deras kamp mot – som Kellgren sammanfattar fienderna – ”magnetisörer, skattsökare, nummerpunkterare, andeskådare, swedenborgianer” – var envis, satirisk och vass.

Och, ja. Du får självfallet vara Kellgren, oroa dig inte!

Nyockultismen antar alltmer formen av ett folkets opium. De flyr. De vägrar ta sitt ansvar som människor eller medborgare. De vägrar vara en del av vad som sker utanför deras välklippta häck bakom vilken den stora villan skymtar.

Hur tung, och inte minst trist, uppgiften än må vara måste vi ändå, envist och sammanbitet, på nytt börja bekämpa denna starka nya våg av ockultism. Ytterst handlar det om en snabbt växande och ökande oförmåga att kunna tänka, att inte längre kunna ta till sig fakta och kunskaper och utifrån dessa dra de logiska och förnuftiga slutsatserna. Ockultismen blir en tillflyktsort, där kan de många och nog så förmögna leva utan att behöva bry sig om samhällets fattiga eller vad som sker ute i samhället och världssamfundet.

Det blir till en form av samhällelig kuvös för såväl tokstollar som de pengastinna som inte vill acceptera och än mindre leva med vardagens sanningar. I det ockulta finner många en räddning undan sitt medborgliga ansvar.

Och därinne är varmt. Där är behagligt. Ingenting stör dem. Svag musik hörs genom den dyrt möblerade stora villan. Och där, mitt i sitt påhittade lilla sagoland, kan de utan några som helst problem förneka exakt allt vad som sker runtomkring dem.

Dessa människor finns överallt. De vandrar vid vår sida när vi är ute på stadens gator, mitt i vimlet av folk. De är svåra att skilja ut från mängden. Men, Kristian, surfa runt en halvtimme eller så och se på det överdådiga och nästintill outtömliga utbudet som väller ut. Helande stenar, kristaller, magiska halsband, tusen och åter tusen kurser i aparta former av meditation, yoga som ska förändra deltagarnas inre liv och skänka dem harmoni och stilla deras oro. Vad de erbjuder är en form av en sönderkokt helande världsåskådning – ”slipp att tänka på elände och misär, glöm vardagen, låt dig ockuperas uteslutande av dig själv i total harmoni med de osynliga och mäktiga krafterna”.

Det skrämmer skiten ur mig – det är då en ofrånkomlig sanning, även om jag framhärdar med att tömma tarmarna på dass. Där är träckets plats.

Idag inriktar sig entreprenörerna som driver verksamheter inom nyockultismen på de redan rika; det är den förmögna medelklassen som ska lockas av dessa nya tongångar och läror om harmoni som slutligen leder till rena rama yogalobotomin. Deltagarnas åsikter reduceras till ett eko av vad ledarna säger. De slutar tänka egna tankar. De stänger av. De lever i sin egen navel.

Måsarna har återigen kommit inseglande till Lund från Öresund. Det är regnen som driver hit dem. På de stora åkrarna runtom staden kryper maskar och insekter upp från jordens skydd, framlockade av regnet.

Jag lever i en tomhet.

Så skrev jag. Just så.

I slutet av förra veckan skickade jag iväg manuset till min nästa bok. Kärleken och friheten är dess preliminära titel – följd av en kanske alldeles för krånglig undertitel: En upptäcktsfärd genom Per Wästbergs författarskap.

Förslag emottages tacksamt. Du brukar ju sätta titlarna på mina böcker.

Det har på många sätt varit en omvälvande upptäcktsfärd och resa genom en stor mängd romaner. Per Wästberg skriver så ofantligt mycket bättre skönlitterär prosa än vad det allmänna ”ryktet” i den lilla kultursfären låter påskina. Det har varit inte bara stimulerande utan riktigt roligt att skriva boken. Egentligen borde jag väl ha fått mig en flerårig dos av Per Wästberg. Men i morse tog jag fram ytterligare en av hans essäsamlingar som jag inte läst på flera år, Frukost med Gerard. Och jag läser den enbart för nöjes skull. Bättre betyg är svårt att tänka sig att ge en författare. Jag försöker förstå Wästbergs romaner. Jag skildrar utvecklingen från hans debut vid femton års ålder, Pojke med såpbubblor (1949) fram till och med Vinden låga som utkom år 1993.

Visst är det märkligt att vi – av en tillfällighet – fick samme förläggare på Wahlström & Widstrand? Jag tycker dessutom om Christian Manfred. Han är effektiv. Håller alltid vad han lovar. Rejäl och kunnig. Och, inte minst, med ett passionerat förhållande till litteraturen.

Men det är en aning tomt när manus gått iväg. Men nja – jag småljög när jag skrev att jag lever i en tomhet. Sanningen är att jag redan börjat skriva på en ny bok. Tomhet och sysslolöshet har då ingen vän i mig.

Tiden är dessutom kort. Tiden vi har att verka, här och nu, är allt annat än generöst tilltagen. Den krymper dessutom för varje ny almanacka man köper framåt jul.

Egentligen hade jag för avsikt att diskutera arbetarlitteraturen som du tar upp i ditt senaste brev. Till utgångspunkt hade jag avsett att använda antologierna Avsikter. Arton författare om sina verk från krigsslutet och uppföljaren Utsikter. 24 författare om arbetarlitteraturen som gavs ut år 1987. Men jag upptäckte att det fanns ännu en bok som de två böckerna ansluter till, Ansikten från 1932. Jag har nu beställt den och återkommer till dessa tre antologier och frågan om arbetarlitteraturen inom kort – antagligen redan i nästa brev. Det hade verkat rumphugget att skriva utan att ha alla tre böckerna att utgå ifrån.

Ps. Ansikten fanns redan i mitt bibliotek. Jag rotade runt bland böckerna, och där stod den, dold av bokhyllans dubbla rader. Snopet.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen