Bekämpa även ensamhetspandemin

Krönikor/Samhälle
Det blir tomt och öde när restriktioner införs. Bild som cirkulerar på Twitter för närvarande.  Förlaga till bild: Venus födelse är en målning av Sandro Botticelli. Den utfördes cirka 1486.

PANDEMI. Vi behöver redan nu uppmärksamma att den sociala distanseringen inte bara leder till en ekonomisk depression utan även till en utbredd medicinsk depression. Om det kan komma något gott ur coronapandemin så är det att enskilda i handling och anden hjälper varandra under en svår tid, skriver Sofia Nerbrand.

 

Nu krävs ökad ”social distansering” för att bromsa coronavirusets framfart. Det är nödvändigt att vi reducerar samvaron med andra så mycket det går. Annars kommer tusentals människor att genomlida en plågsam död. Många människor kommer i alla händelser att behöva läggas i respirator, vilket inte är en behaglig upplevelse.

Sjukvården måste få respit för att klara sitt uppdrag att rädda liv och minska lidandet genom att inte alla insjuknar under en kort tidsperiod på ett par, tre veckor. Den omtalade kurvan över antalet smittade behöver plattas ut och dra ut på tiden. I praktiken betyder det att hela samhället kommer att gå på social sparlåga under månader framöver. Det kommer att kräva uthållighet, tålamod och lugn i befolkningen.

Det är ingen lätt uppgift. Människan är en social varelse som behöver samvaro för att må bra. Evolutionen har gjort att känslan av utanförskap är mycket obehaglig. Att inte fysiskt tillhöra gruppen var länge förenat med direkt livsfara.

På ett sätt är det det fortfarande. Att känna ensamhet ökar risken betydligt för ångest och depression. Det senare är en dödlig sjukdom, framför allt genom självmord. Många äldre män tar sitt liv. Ensamhet medför också en ökad risk för fysiska sjukdomar. Cancer, demens och hjärt- och kärlsjukdomar är några exempel där forskare har kunna påvisa en ökad dödlighet hos ensamma personer.

Många äldre var socialt isolerade redan före coronapandemin. Nu utgör de den mest utsatta och största riskgruppen. Dödligheten stiger med ökad ålder och är 20 procent för dem över 80 år. Det är inte konstigt att man i många länder uppmanar alla över 60 år att hålla sig hemma helt och hållet under en lång tid framöver, i en förhoppning om att ett vaccin ska kunna fås fram eller att spridningen avmattas betydligt.

Men det är inte bara äldre som kommer att avlida i sviterna av covid-19. Även friska personer i medelåldern kommer att mista livet av denna luftvägsinfektion. Det är vi inte vana vid i vårt samhälle. Det är sådant vi läser om i historieböckerna.

Att ta in att många kommer att dö i förtid är svårt. Att tala om det likaså. Inte konstigt att många känner existentiell ångest, för egen del och för sina nära och kära.

Att samtala med andra om det svåra brukar mildra sorg och rädsla. Att hålla om varandra likaså. Men nu får vi inte gå hem till våra äldre föräldrar och krama dem. Det kommer att bli svårt för dem, särskilt för de som bor ensamma.

Hur kan man upprätta videokonferenser där även tekniskt obevandrade äldre kommer med? Hur kan man få fram fler kuratorer för samtal med oroliga? Hur kan vi bli mer aktiva medmänniskor?

Vi behöver redan nu uppmärksamma att den sociala distanseringen inte bara leder till en ekonomisk depression utan även till en utbredd medicinsk depression. Uppfinningsrikedom krävs för att motverka detta. Hur kan man upprätta videokonferenser där även tekniskt obevandrade äldre kommer med? Hur kan man få fram fler kuratorer för samtal med oroliga? Hur kan vi bli mer aktiva medmänniskor?

Om det kan komma något gott ur coronapandemin så är det att enskilda i handling och anden hjälper varandra under en svår tid. Att vi fördjupar våra relationer genom regelbundna videosamtal. Att vi hör av oss till personer som vi tappat kontakten med. Att vi lägger en lapp i brevlådan hos en granne som vi ännu inte känner om att vi gärna hjälper dem med matinköp och annat. Att de som blir permitterade använder sin tid till att engagera sig i civilsamhället och aktivt söker upp dem som inte har så många anhöriga och vänner.

Att vi vågar tala om ensamheten – och att vi bekämpar den lika mycket som coronaviruset.

SOFIA NERBRAND

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller