Azerbajdzjans fientlighet mot Armenien fortsätter på fotbollsplan

Krönikor/Samhälle
Bild: Opulens. Bildkällor: Wikipedia och Pixabay.com.

HETS.  Sedan kriget om Nagorno-Karabach i början av 1990-talet råder extrem fientlighet mellan grannländerna Armenien och Azerbajdzjan. I det senare landet har denna fientlighet lett till rasistisk hets, skriver Svante Lundgren.

 

 

På onsdag spelas finalen i fotbollens Europa League i Azerbajdzjans huvudstad Baku. Ett av finallagen, engelska Arsenal, tvingas låta lagets mittfältsstjärna Henrich Mchitarjan stanna hemma. Orsaken: han är armenier och klubben har inte fått tillräckliga garantier för hans säkerhet.

Det här kan låta märkligt, men för oss som följt händelserna i Kaukasien är det ingen överraskning. Sedan kriget om Nagorno-Karabach i början av 1990-talet råder extrem fientlighet mellan grannländerna Armenien och Azerbajdzjan. I det senare landet har denna fientlighet lett till rasistisk hets, något som vi i Sverige blev påminda om 2016 då Barbaros Leylani blev dömd för hets mot folkgrupp då han vid en pro-azerbajdzjansk demonstration på Sergels torg ropat ”Död åt de armeniska hundarna”.

Ett annat svenskt vittnesbörd ges av Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige. Han besökte Azerbajdzjan i november 2017 tillsammans med en interreligiös delegation utsänd av UD. På Facebook skrev han att han fick många goda intryck. Men han har också invändningar och den allvarligaste gäller anti-armenianismen.

Men det värsta var ändå den återkommande hatretoriken mot armenier. Alla officiella företrädare vi mötte rabblade upp samma ramsa om hur hemska armenierna är, ibland var det rent obehagligt.

Det som är utmärkande för Azerbajdzjan är att det som Mustafa kallade ”hatretoriken mot armenier” inte kommer från något ytterkantsparti eller från religiösa fanatiker. Tvärtom är anti-armenianismen en del av den officiella ideologin och sprids av mainstreammedia, skolorna och universiteten, moskéerna, populära underhållare samt myndigheterna med början från presidenten själv. Den 7 augusti 2014 rapporterade Al Jazeera att president Ilham Alijev i en serie tweets kallat armenierna för ”barbarer och vandaler”. Donald Trump är således inte den enda presidenten som spyr ur sig otidigheter på Twitter.

Den 28 februari 2012 förklarade Alijev att ”våra huvudfiender är armenierna i hela världen samt de skenheliga, korrupta och mutade politiker som står under deras påverkan.” De som presidenten utmålar som landets främsta fiende är alltså inte den armeniska staten eller dess medborgare, utan armenier i hela världen. Det är därför inte bara Henrich Mchitarjan som har svårt att resa till Baku utan också Arsenalfans som är brittiska medborgare men med armenisk bakgrund och — vilket är det som avslöjar dem — armeniskt namn. Denna praxis har drabbat många.

I december 2018 redogjorde Kristina Gevorkyan, som är rysk medborgare, för hur hon och andra rysk-armenier hindrades från att fira nyår i Baku. De hölls kvar i flera timmar på flygplatsen tills de sattes på ett plan tillbaka till Moskva. En representant för ryska UD förklarade att man känner till 16 liknande incidenter bara under 2018 och att ryska myndigheter upprepade gånger protesterat mot detta inreseförbud för personer av armenisk härkomst.

Ibland behöver en icke-önskvärd person inte vara av armenisk börd, utan det räcker att hen på något sätt haft samröre med armenier. Den 8 november 2013 ställdes en konsert med den ryske sångaren Philip Kirkorov in i Baku. Orsaken var att sångarens far, Bedros Kirkorov, fungerade som mentor och agent för en 13-årig sångare från Armenien. När Europamästerskapen i rytmisk gymnastik hölls i Baku 2014 bad arrangörerna att laget från Vitryssland inte skulle uppträda till den musik som laget hade förberett sig med. Orsaken är att musikstycket, Sabeldansen, är komponerat av en armenisk kompositör, Aram Chatjaturjan.

Mchitarjan-incidenten är inte den första liknande i fotbollsvärlden. En annan involverar det argentinska fotbollslaget San Lorenzo, påve Franciskus favoritlag. I juli 2014 erbjöds San Lorenzo ett lukrativt sponsoravtal med Azerbajdzjan. Erbjudandet innehöll dock ett villkor: ingen person av armenisk börd skulle få sitta i klubbens styrelse. Kudos till San Lorenzo för att klubben tackade nej. Ordföranden Matías Lammens förklarade att han är glad för att klubben visade att allt inte ens i fotbollens värld kan köpas för pengar. Peñarol, en av de mest framgångsrika klubbarna i Uruguay, tackade också nej till azerbajdzjanska sponsorpengar med samma villkor. Klubben förklarade att inga pengar i världen kan få den att acceptera rasmässig eller religiös diskriminering.

Väl medveten om allt detta är det självfallet märkvärdigt att det europeiska fotbollsförbundet Uefa beviljar en stor final till ett land som uppvisar ett dylikt beteende. Men det är ju inte första gången som ett internationellt fotbollsförbund agerar på ett sätt som gäckar allt förnuft.

SVANTE LUNDGREN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Dags att kräva mer

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande
Gå till Toppen