Akademiens #Metoo-skandal visar hur makt korrumperar

Krönikor/Samhälle
Svenska Akademien har lokaler i Börshuset i Stockholm (Foto: Mastad)

”Det är en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter.” Gustaf Johansson skriver om Milgrams experiment och #Metoo-skandalen som skakar Svenska Akademien.

Att läsa Matilda Gustavssons granskning i Dagens Nyheter av hur en välkänd kulturprofil tillåtits härja i Stockholms kulturliv under årtionden var som att se hur mörkt stycke tyg plötsligt drogs undan och blottlade ett råttbo av feghet, opportunism och våld.

Skulden är förstås förövarens, men inget av det han gjort hade varit möjligt utan det tysta medgivandet från en hårresande mängd andra. Särskilt undfallenheten från Svenska Akademien, vars ledamöter knappast är beroende av den utpekade mannens välvilja, slår en som ofattbar. Ett stycke i Akademiens pressmeddelande bränner sig fast. Kulturprofilen har, skriver man, också gått loss på ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli”. Hur är det möjligt? Varför har ingen sagt något?

Kanske finns en del av svaret på den frågan i den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgrams nu halvsekelgamla studier av lydnadens mekanismer. I dessa experiment gavs försökspersonerna, som trodde att de deltog i en minnesstudie, i uppgift att kontrollera om ytterligare en försöksperson, i själva verket en av Milgrams assistenter, mindes en uppsättning ordpar. För varje fel svar skulle deltagarna ge den svarande en elchock (de var förstås fingerade). Under experimentets gång ökade strömstyrkan gradvis, från ofarliga kittlingar till omedelbart dödande. Av Milgrams försökspersoner fortsatte hela sextiofem procent att dela ut chockerna också sedan strömstyrkan nått nivåer som i verkligheten hade varit dödliga. Ingen avbröt experimentet innan chockerna blivit mycket starka. Trots alltmer plågade skrik från rummet intill, trots sina egna tvivel.

Milgrams experiment är förstås en sliten referens. Att jag ändå återvänder dit beror på att det fortfarande har något viktigt att säga oss. Inte bara är det en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter. Det visar dessutom, som i blixtbelysning, vad som händer när en individ tas i anspråk av en gemenskap. För att uppfylla omgivningens förväntningar bortsåg experimentdeltagarna från alla varningstecken. De klev in i försöksrummet, tilldelades en roll och en uppgift – och förvandlades.

Svenska Akademiens sammanträdesrum är förstås inte analogt med Milgrams försöksrum, men samma mekanismer verkar där, som i alla kollektiv. Det konformerande tryck som förkroppsligades av experimentets försöksledare sitter i väggarna, i institutionens etablerade former, i ledamöternas vilja att höra till. Varningsropen om kulturprofilen har hörts och avfärdats, som när Milgrams försökspersoner stängde skriken från det intilliggande rummet ute och vred på strömmen. Exakt hur det har kunnat bli så är förhoppningsvis en fråga som var och en av de invalda i detta ögonblick ställer sig.

Vad också vi andra kan lära oss av Milgrams studie är hur relationen mellan individ och kollektiv alltid tycks vara riggad till kollektivets fördel. När vi utsätts för grupptillhörighetens tryck visar sig vår moral vara synnerligen töjbar. Vad blir sensmoralen? Kanske att det finns ett grundläggande problem med institutioner där stora mängder pengar och inflytande samlas hos ett fåtal utan utomstående kontrollorgan. Kanske att nästan ingen av oss är lämpad att på det sättet vara makthavare. Kanske att inte bara makten, utan också gemenskapens former, korrumperar. Ytterst pekar Milgrams resultat nämligen mot att det lika gärna hade kunnat vara du eller jag som svävat på målet, urskuldat och sett åt andra hållet. I år efter år efter år.

GUSTAF JOHANSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen