Vilse i tävlingssamhället

Krönikor/Samhälle.
Foto: flickr.com

TIDSANDA. Tävla och trampa på varandra – Crister Enander om ett gift som sprider sig i samhället.

”Tycker du att du är värd en plats här?”

Den frågan ställs idag – med hårresande självklaret – av skolor till unga elever som med stor oro och nerverna som limmade utanpå kroppen sökt en utbildning som de tror passar deras intressen, deras förväntningar på en framtid som kanske kan bli deras.
Samma fråga får arbetssökande. De kan vara kunniga, erfarna; de kan vara unga och i skriande behov av en lön att leva på.

”Är du värd att få ett arbete?” ”Varför skulle vi bry oss om vad du tycker? Kan du konkurrera med alla dem som är högt motiverade, med de övriga som enligt ansökningarna är mycket duktigare än vad du verkar vara?

Den nya tidsandan, född och skapad i anonyma direktörsrum i pampiga och svindyra hus dit ingen objuden någonsin släpps in, har spridit sig som ett gift till medborgarnas hjärnor.

Ny och ny, förresten. Kanske är denna inställning inte ny. Den har nog legat och pyrt under många långa år. Men den har spridit sig på ett sätt som väcker vämjelse och avsky.

Med vilken rätt avgörs en människas värde av andra? Hur kan de ta sig den friheten utan att alla tar avstånd från dem?

Jag måste erkänna att vreden är stor, men att en minst sagt obehaglig panikkänsla av vilsenhet, brist på bäring i tillvaron och en näst intill total frånvaro av hemkänsla är värre och starkare. Frågorna tenderar att bli ettrigt mycket värre och hånfullt fler än svaren. Ändå är det ju i grunden enkla rörelser i tiden som skapar denna elitism och utarmande reflex att tvinga människor in i ofrivilliga konkurrenssituationer. Tävling har blivit vår tids sjuka och förvridna kardinaldygd. Och dessutom sammanklibbad med Aksel Sandemoses gamla och ohederliga jantelag.

Av en trist tillfällighet tittade jag under en längre tid på svensk teve. Jag hade egentligen inget val. På sjukhuset stod den påslagen, tycktes mala på så gott som dygnet runt. Många hade ett djupt känt behov av de rörliga bilderna och ljudet. Som en form av oreflekterat beroende. Teven var deras vanemässiga sällskap. Jag fick stor respekt och ökad förståelse för tevens stora betydelse i många människors liv. För flertalet där jag låg var den en effektiv ångestdämpare. När apparaten någon gång krånglade blev framför allt mannen i sängen bredvid mig orolig på ett sätt som gjorde även mig orolig – för Otto, som han hette. Annars var han intill det rent parodiska urtypen för trygg gammal skåning. Men när teven dog och skärmen svartnade trängde ångestpärlor fram i hans panna. Blicken började flacka. Desperat ringde och ringde han efter sköterskorna. Och först när teven kom i gång igen kopplade Otto av och blev återigen trygg och stor och skånsk. Hans skratt kom genast tillbaka.

Då jag under många år inte vanemässigt tittat på teve blev det lätt att se vad som hade förändrats. Mycket var sig självfallet likt. Vissa gamla program sändes fortfarande efter alla år. Men där fanns en högst påtaglig förändring. Utbudet var där entydigt: man skulle tävla i allt. Tävla i matlagning. Tävla om vem som kunde svaren på pseudofrågor som inte hade det minsta med reella kunskaper att göra. Varje mer allmänt underhållningsprogram hade nu fått framträdande och avgörande inslag av tävlingsmoment. Tävla i blomsterarrangemang, ja även i värderingen av gamla prylar. Den som släpat dit den värdefullaste saken fick ett skimmer av vinnare över sig. Några fick en pott med pengar och tävlade sedan sinsemellan om vem som mest kunde förmera sitt tilldelade kapital. Budskapet som då även svensk public service förmedlade var beklämmande och bedövande tydligt: tävla, konkurrera, slå hänsynslöst ut de andra och världen och framtiden är din.

Tankar på medmänsklighet, medborgare med gemensamma mål i samarbete, är i dag dödförklarade av starka intressen. Vi ska till varje pris trampa ner andra för att själva lyckas. Att nå framgång på andras bekostnad och svidande olycka är upphöjt till samhällets ledande maxim.

”Är du värd att få ett arbete? Varför ska just du, lilla otäcka människa, kräva en plats, ett drägligt liv?” Detta ger uttryck för en uttalad livssyn och är därmed ideologisk och politisk. Public service ska enligt mandatet från statsmakten stå fri från den formen av politisk partiskhet. Här måste man tänka om, särskilt som det nu finns förslag på att ta bort licensen och rakt av låta gemensamna skattemedel finansiera svensk teve.

CRISTER ENANDER
crister.enander@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr