Premiär för Ambulans – en pjäs om våld mot kvinnor

PREMIÄR. På fredag är det premiär för den prisbelönade pjäsen Ambulans på Dramaten. En föreställning om våld mot kvinnor, som undersöker underjorden av vårt medvetna och följer traumats olika faser genom dramaturgin.

På fredag är det premiärdags för Paula Stenström Öhmans pjäs Ambulans på Dramaten i Stockholm. Pjäsen skulle ha haft premiär redan förra hösten men blev uppskjuten på grund av corona. I mitten av augusti i år kunde repetitionerna ta vid igen, och den här gången med hela teamet på plats samtidigt.

– Det är som att karaktärerna har stått och stampat och väntat på att få komma ut och i kontakt med omvärlden. Det känns helt underbart och overkligt, man kommer ihåg varför man håller på med det här, säger Stenström Öhman, som både har skrivit och regisserat föreställningen.

Ambulans tar avstamp i en misshandelsrelation, ett tema som återkommit i Stenström Öhmans pjäser. Handlingen kretsar kring en grupp människor som befinner sig i olika faser av kris och trauma efter en händelse som de berörs av på olika sätt och från olika perspektiv. Alla har någonting som de inte kunnat släppa efter det som hände, eller som de inte klarar av att minnas.

– Jag har försökt förstå hur trauma fungerar. Traumat är en explosion som skapar massa splitter och efterverkningar, egentligen inte händelsen i sig utan såret som blir, och får det inte läka så kan det förgrenas och spåra, berättar Stenström Öhman.

I handlingens centrum står de två systrarna Helena och Katja, med Helenas son Simon. Vid sidan om dem finns Simons pappa Ludde, farmor Deborah, kusinen Hanna, två missbrukare Romulus och Remus, personal från BUP och socialtjänsten med flera.

– Jag tycker om att se på pjäsen som att det finns olika skärvor av den här traumatiska händelsen, där man gör nedslag vid olika tillfällen och personer. Publiken får lägga pusslet om vad det var som hände utifrån de här skärvorna, säger Stenström Öhman.

När Ambulans börjar har det gått 5 år sedan händelsen inträffade och i andra akten befinner sig publiken i det som hände innan dess. Stenström Öhman har försökt följa traumats olika faser i dramaturgin.

– När man börjar bearbeta trauma går man igenom en otroligt smärtsam fas. Först gör det ont, sedan gör det ännu ondare och sedan så ont att man inte tror att man kan överleva. En normal reaktion är därför att trycka undan minnet.

Allting utspelar sig i någon form av undermedvetenhet, dit Stenström Öhman menar att man behöver våga sig ner för att kunna komma ut på andra sidan.

– Det är väldigt fragmentariskt, sökande och splittrat. En labyrint som utspelar sig i någon form av underjord, som är en liknelse med vårt kollektiva undermedvetna, hjärtat på de här människorna, beskriver Paula och fortsätter:

– Om det var en faktiskt plats så skulle det kunna vara en form av kulvert under akutmottagningen.

Hon berättar att pjäsen även har sina blinkningar till en mytisk klangbotten, även om dialogen är realistiskt skriven. I sagorna blir någon förhäxad, följt av en kamp mellan ont och gott, där den goda sidan i det här fallet skulle vara att våga visa sig sårbar, att be om hjälp och att det faktiskt finns hjälp att få.

Ambulans är en smärtsam föreställning men det finns tröst att hämta i musiken, kreativiteten och fantasin. Stenström Öhman beskriver det som att det pågår en teaterlek under föreställningen då skådespelarna spelar flera roller var.

– Det är komplexa och roliga karaktärer och snuskigt bra skådespelare, så det är en fröjd att jobba med dem och väldigt roligt för publiken.

Mest ser hon fram emot mötet med publiken. Och glädjen det innebär för skådespelarna att släppa loss sina karaktärer.

– Äntligen ska det få bli den föreställning som det är tänkt att det ska vara, publiken kommer att bli en del av det här kollektiva undermedvetna. Vi sitter i samma rum, vi går i samma skog.