Helgporträttet:”Att känna är det första steget till att agera”

FILMSLÄPP. Filmregissören Rojda Sekersöz är aktuell med Netflix-serien “Young Royals” som sänds senare i år, och för att i dagarna köpt filmrättigheterna till Tone Schunnessons roman “Dagarna, dagarna, dagarna”. Elin Stadenberg ringde upp henne.

Hej Rojda! För den som inte vet, vem är du?

– Jag är filmregissör, det är det jag identifierar mig mest som.

Ja! Och just nu är du aktuell med Netflix-serien “Young Royals”, när är premiären?

– Den har premiär i år, men det finns inget exakt datum.

Vad handlar “Young Royals” om?

– Det handlar om en svensk prins som börjar på internat, man får följa hans resa där under hela säsongen medan det händer olika grejer. Hans uppgift som prins versus hans personliga liv ställs mot varandra och framförallt handlar det om hur lojal man ska vara.

Hur har det varit att spela in “Young Royals”, vad har varit utmaningarna?

– Det har varit väldigt roligt, jag har jobbat med jättefina och skitgrymma skådisar. Och med regissören och skådespelaren Pernilla August, skithäftigt! Jag hade inte jobbat med dem i min ensemble förut. Men det har varit krångligt i och med covid, det är lite speciellt att jobba med en produktion under den här tiden. Man får alltid vara redo för att schemat kan ändras. Jag har regisserat ihop med Erika Calmeyer som har gjort tre av avsnitten, det har varit fint att jobba med och lära känna henne också.

Hur känns det att serien är på väg mot premiär?

– Det känns väldigt bra! Jag kan tänka mig att det är som sista veckan av graviditeten då man bara vill att bebisen ska ut så att man får träffa den. Jag har aldrig varit gravid men lite så känner jag nu. Jag vill att det ska bli klart så att jag får visa och möta en publik.

Vad är det som händer i mötet med publiken?

– För mig finns det fyra stadier när filmen eller serien blir till. Det första handlar om att skriva och skapa karaktärerna, då är allting möjligt. Det andra stadiet är inspelningen då skådespelarna gestaltar och förkroppsligar det skrivna tillsammans med resten av teamet med kostym och scenografi. I klipprummet tar man det som blev och väljer hur man ska framställa det. Det sista steget är nu, mötet med publiken. Film är ju häftigt på det sättet att den lever sitt eget liv. Det finns ingen manual i hur man ska titta eller uppleva materialet.

– Det är både spännande och läskigt i en skräckblandad förtjusning att jag inte har kontroll över hur materialet kommer att upplevas eller vilken resa det tar med folk på. Det spelar lite roll vilka intentioner jag har, det landar som det landar. Och det är ju det som är hela poängen, för mig i alla fall.

Du har även nyligen köpt filmrättigheterna till Tone Schunnessons bok “Dagarna, dagarna, dagarna”. Vad var det du fastnade för i Schunnessons roman?

– Jag fastnade för Bibbs som karaktär. Först visste jag inte vad jag skulle tycka, jag hatade att jag gillade henne och tyckte om att jag hatade henne. Intressant, tänkte jag, varför känner jag såhär?

– Det finns ett släktskap i de filmer jag gillar att gestalta. Här finns det flera spår och teman som är intressanta kring den åldrande kvinnan, som inte är så gammal egentligen. Men det handlar mycket om bilden utåt och livet man egentligen lever och det desperata i att hela tiden vara aktuell. Boken gestaltar en del av vår samtid på ett väldigt levande sätt. Jag tänkte att här vill jag gegga mig in.

Tone Schunnesson har sagt att hon är övertygad om att du kan göra din egna, feta grej med den. Vad kommer du göra med berättelsen?

– Det får man se! Jag vill bevara tonaliteten som Tone har skapat, och sedan se vart resan leder mig.

Hur är det att ta någon annans berättelse och göra sin egen grej av den? Att både behålla och göra om.

– Jag har valt en berättelse som jag känner mig trygg med och känner igen mig själv i, i både karaktären och i tiden. Så det ska bara bli kul. Jag är spänd och nyfiken på hur jag ska ta mig an det, jag kanske får prestationsångest. Tone har varit tydlig och öppen med att hon litar på mig, vi har en ömsesidig respekt för varandras konstnärskap och känner ett släktskap till varandras uttryck. Så det ska bli väldigt kul!

Det är många personer som är inblandade i en film, hur är det att som regissör ha en bild av vad det är man ska skapa, och sedan förmedla den känslan till resten som är inblandade?

– Det är det som är mitt största jobb som regissör, att vägleda alla mot samma vision. Sedan kan visionen förändras under tiden, inget är statiskt, allt är föränderligt. Grundidén är densamma men visionen och uttrycket kan förändras på vägen. Det gäller att hitta människor jag har samma smak och pratar samma språk som. Jag måste liksom skapa förutsättningar för att människor runt om och teamet gillar liknande referenser och tycker att det är kul att jobba mot det målet. Mest handlar det om att välja rätt folk att jobba med.

Schunnesson har även sagt att det känns spännande och tryggt att en regissör med en sådan egen blick tagit sig an projektet. Hur skulle du själv beskriva din blick och dig själv som filmskapare?

– Det tror jag är bättre att andra gör. Jag är inte så intresserad av just det, bilden av mig själv.

Du har gjort en rad kortfilmer och hade din långfilmsdebut 2017 med filmen “Dröm vidare”. Filmen handlar om Mirja som går en annan väg än sitt tajta kompisgäng. Du har sagt att du ville göra en film till dig själv och den du har varit, på vilket sätt är “Dröm vidare” en film till dig själv?

– På många sätt. Dels är det en visuell hyllning till den plats där jag växte upp. Det var viktigt för mig att få in visuella referenser och färger i gestaltningen av platsen. Den var sedd som väldigt grå när jag växte upp och gestaltades också så. Men även på det sätt att jag också är en person som har gått en annan väg än den flock jag tillhört. De val jag gjort i livet och hur jag har prioriterat, yrkesmässigt och privat. Jag tror att i de sammanhangen har jag varit som en udda fågel.

Du har även regisserat filmen “En komikers uppväxt”, baserad på Jonas Gardells självbiografiska roman, hur var det?

– Det var någonting helt annat att gå till från “Dröm vidare”, jag trodde aldrig att jag skulle få en sådan möjlighet. När jag fick förfrågan kändes det som den största utmaningen. I “Dröm vidare” refererade jag till egna referenser kring tid, plats och karaktärer medan En komikers uppväxt utspelar sig under en tid jag inte kände till. Jag hade läst boken på högstadiet men jag kunde inte ta från mig själv på samma sätt, det blev ett annat typ av arbete med mycket research.

– Men jag hittade mig själv i filmen när det blev tydligt att den också handlar om individ mot grupp. Det var nog det som gjorde att jag kände att, klart jag kan göra det här! Egentligen handlar “En komikers uppväxt” om samma sak som “Dröm vidare”, att tillhöra eller inte tillhöra. Och hur långt går man för att få höra till? Men jag fick läsa mycket, ha många samtal och tänka på ett annat sätt kring alla kreativa val jag gjorde.

– Jag minns en tydlig scen, en festscen hemma hos ett av barnen, då vi kom på att det finns trender i moves också. Hur dansade man på den här tiden? Jag kunde inte bara dansa till musiken hur som helst, vi fick ta in en person att öva enkla sjuttiotals-moves med. Det blev en kul grej för alla som var med.

Varför är tillhörighet ett intressant tema?

– Det är väl det allting handlar om alltid för alla, det är att vara människa. Vi är flockdjur men särskilt vi i väst lever efter väldigt individ-drivna värderingar och drivkrafter. Och det är intressant hur fan man ska leva? Ska jag tänka på gruppen eller bara ta hand om mig själv? Det tänker jag universellt återkommer i alla möjliga former av diskussioner, frågeställningar eller konstverk. Det är intressant hur människor är kapabla att gå olika långt för att få tillhöra, eller inte tillhöra, och vad det gör med en. Ensamhet kan få en person att dö i förtid, det är jämförbart med att röka femton cigg per dag har jag hört.

År 2018 utsågs du till Årets nykomling på Guldbaggegalan med motiveringen en ny viktig röst i film-Sverige, finns det någonting särskilt du eftersträvar i ditt filmskapande?

– Jag vill beröra människor, jag vill bidra till att det slår gnistor här och där. Att känna är det första steget till att eventuellt agera, så jag vill beröra och hoppas att jag kan vara med och göra världen till en lite bättre plats med hjälp av konsten.

Hur började du intressera dig för film från första början?

– Det var när jag upptäckte vad film gjorde med mig. Jag flyttade till Dalarna över ett sommarlov när jag var tio år. När jag tittade på film kände jag mig inte ensam längre, under de nittio minuterna. Jag kände igen mig i karaktären som skapade en massa känslor hos mig och tänkte, tänk att få vara med och göra det här hos andra. Men det kom inte från ingenstans, jag spelade först teater från när jag var liten och jag var ett skrivande barn.

Du har sagt i en annan intervju att skaparlusten föddes när du flyttade till Dalarna. Vad hände då?

– Det var nog en blandning av min ålder, vart jag var i mognadsprocessen ihop med flytten som var traumatisk. Det var som två olika världar med stora kontraster, från Hallunda till Älvdalen i Dalarna. Jag tror att skaparlusten kom av en känsla av att behöva uttrycka sig. Jag fick utlopp för mina känslor genom att skriva ganska mycket, men jag har alltid varit en handlingskraftig person. Jag har hela tiden velat bygga och göra saker, organisera. Jag tror att det är den egenskapen ihop med en stark känsla av att ha något att berätta. Tillsammans är det en väldigt bra kombination och förutsättning för att bli regissör.

Du visste tidigt att du ville bli filmregissör, redan vid 13 års ålder. Vad hade du för bild av hur det skulle vara då och har framtiden levt upp till den bilden?

– Jag vet inte om jag hade någon särskild bild av hur det skulle vara. Det är nog en av mina bättre egenskaper, jag bygger inte upp mitt arbete så eller fantiserar på det sättet. Antingen beror det på någon slags idioti eller en rädsla för att bli besviken, men jag bara gör. Jag tänkte, filmer, hur gör man det? Man skriver manus och söker pengar! Så började jag gymnasiet och har gjort mig fram och så fortsätter jag också nu. Det är därför jag inte ser mig själv som modig, för jag har ingen riskanalys. Jag har inga förväntningar eller tänker att det kommer att bli svårt men att jag gör det ändå, utan jag upptäcker under tiden. Men man måste lära sig att reglera, det finns en funktion med att vara rädd också, men den fick jag inte med mig.

Först var det skådespelare du drömde om att bli, vad fick dig att ändra dig?

– Det var just det att jag hade egna berättelser, jag ville inte berätta andras bara utan skriva själv och regissera. Jag ville bestämma mer helt enkelt. Jag tycker att skådespelandet är roligare och mer lustfyllt men regisserandet ger större tillfredsställelse.

När du var 19 år blev du den yngsta eleven som antagits till regiutbildningen vid Stockholms Dramatiska Högskola. Hur var tiden där och hur har den hjälpt dig?

– Den har varit helt avgörande för mig, på ett sätt var det en biljett in i branschen. Jag vet inte hur det hade gått annars. Jag hade jobbat ändå men det kanske hade tagit längre tid för mig. Att jag var yngst hade inte samma betydelse, men jag har upplevt ett teoretiskt kunskapsgap som jag inte har tagit igen. Många där hade läst filmvetenskap innan, jag hade gått på universitetet men läst sociologi. Det var nackdelen med att komma in så tidigt, men också så lyxigt att gå en utbildning där jag i tre år fick göra film, träffa kollegor och folk att jobba med och komma in i branschen.

Kan den luckan vara en fördel?

– Nej, jag tycker att kunskap alltid är viktigt. Varje år tänker jag att efter den här produktionen ska jag se fler filmer och läsa fler böcker men det blir aldrig av.

Du håller även på med poesi och spoken word. Vad handlar din poesi om?

– Det var länge sedan jag uppträdde, men min poesi handlar om samma sak som när jag skriver för film. Det är fint med poesi, i film är manuset ett arbetsverktyg för att kunna göra filmen men i poesi är texten själva verket. Jag älskar att skriva poesi och liksom leka med orden. Tematiskt skriver jag om samma saker som jag jobbar med när jag gör film, grupp, individ och tillhörighet. Jag skriver som små, inte berättelser, men jag är väldigt konkret i mina referenser. Det är alltid från någon, till någon.

Du har varit med i nätverket Revolution Poetry. Vill du berätta om det?

– Det var ett nätverk som drevs av Spoken word-poeten Nachla Vargas Alaeb. Hon samlade spoken word-artister under ett tak och ordnade workshops och poesikvällar, både självständiga och på Dramaten, Unga Klara och annat. Det var en häftig tid att få vara med i det nätverket, få lyssna på de andra och att själv få testa. Att vi som nätverk fick komma till teatrarna där vi mötte publik som ibland inte hade sett eller lyssnat annars. Det var ett fint projekt som gav mig mycket.

Revolution Poetry har uppträtt på olika ställen och du har varit med i Dramatens spoken word-ensemble, vad händer med poesin när den omvandlas till spoken word och läses upp högt?

– Det är ju en helt annan sak. Personen som har skrivit får direkt respons på texterna, man märker vart och hur det påverkar människor. Allting blir så viktigt, uppträdandet, hur man betonar ord. Spoken word, eller estradpoesi, ska ju främst lyssnas på framför att läsas. Den är till för att möta publik.

Inspirerar din poesi ditt filmskapande på något sätt, eller vice versa?

– Jag ser min poesi i bilder på samma sätt som jag ser filmskapandet. På det sättet har jag samma startprocess, eller i alla fall triggers, till båda. Sedan är jag mycket friare i poesin än vad jag är i filmskapandet. Det får man inte glömma, att filmskapandet är en näringsverksamhet och det är en helt annan sak. Det är inte bara en konstform, det är så mycket pengar inblandat och en massa människor.

Revolution Poetry vill lyfta röster hos marginaliserade grupper. Dina filmer handlar också mycket om att stå upp för vem man är. Varifrån kommer den drivkraften i dig?

– Jag är kurd och kommer från ett folk som blivit fråntaget sitt land, där man fortfarande inte får utöva sin kultur eller sitt språk fritt. Så det kommer definitivt från mig själv. Jag vet att jag som kvinna och person som rasifieras inte har samma förutsättningar som en vit man. Det är inte en åsikt utan fakta med statistik som understödjer. Att jag själv har tagit mig dit jag är betyder inte att någonting har förändrats kollektivt eller för andra som är som jag, så det räcker inte. Jag har haft vissa ekonomiska och sociala förutsättningar som är specifika för min familj, och det sociala sammanhanget och nätverket har gjort det möjligt för mig. Det är därifrån drivkraften kommer.

– Det kan vara svårt att prata om det här för det blir så känsligt. Alla ska ha en åsikt, men det jag pratar om är inte en åsikt utan fakta. Om jag ser att någon ligger på golvet är det omänskligt att inte vilja hjälpa den personen. Man kan inte säga att man inte tycker att han ligger på golvet, det är fakta och vi behöver hjälpa honom upp.

Till sist, vad har du för drömmar om framtiden?

– Jag skulle vilja bli så rik att jag kan bli oberoende av andras pengar för att göra mina projekt. Sedan skulle jag vilja jobba utomlands och filma i Kurdistan. Jag längtar efter och söker hela tiden mitt crew, ju mer jag jobbar ju fler likasinnade personer träffar jag. Det är fantastiskt att människor orkar och vill vara i den här branschen. Som arbetsplats blir den tuffare och tuffare och jag blir så glad och varm av att det finns människor som är just människor och som vill fortsätta jobba. Som vågar vara pretentiösa och ha ambitioner.