SAMHÄLLSKRITIK. Hennes böcker har kallats “sällsynta och dyrbara som en diamant i en kolgruva”. Den irländska författaren Claire Keegan skildrar ett grymt samhälle, där genuin vänlighet glimrar till men anständigheten har ett högt pris.
Claire Keegan
Född: 1968 i Wicklow, Irland.
Bor: På den irländska landsbygden. “Jag växte upp på en gård där och har ett par hästar. Jag studerade hästhållning för en underbar man från Queensland.”
Familj: “Jag är det yngsta barnet av sex syskon, tre flickor och tre pojkar.”
Bakgrund: Debuterade 1999 med novellsamlingen “Antarctica”, som följdes av “Walk the blue fields”, 2007. Skrev novellen “Det tredje ljuset” till The New Yorker, där den utnämndes till årets text, och senare byggdes ut. The Times valde den nyligen till en av 2000-talets bästa noveller. Keegan har också fått bland annat Edge Hill Prize for Short Stories, och The Davy Byrnes Irish Writing Award 2009.
Läser gärna: “Tjechov, Turgenjev, Flaubert och Ibsen, Emily Dickinson, Elizabeth Bishop, Joyce, Hardy, Jane Austen, Borges, Alistair Macleod – det bara fortsätter och fortsätter.”
Framtida planer: “När samhället stängde ner på grund av coronapandemin skrev jag den här boken och då kände jag att jag måste sluta undervisa, för jag måste skriva. Men jag ångrar inte att jag har undervisat, jag älskar mina studenter och har haft en fantastisk tid. Men nu kommer jag att skriva mer, det är jag säker på. Jag ska påbörja en ny bok vid jul.”
Läsare världen över har väntat i elva år på Claire Keegans nya roman. Författare efter författare öste lovord över den korta berättelse hon gav ut 2010, och “Det tredje ljuset” är redan en nutidsklassiker på Irland. Nu presenteras hon på svenska, med den fristående uppföljaren, “Små ting som dessa”, i en gemensam utgåva.
I “Det tredje ljuset” skickas en liten flicka till fosterföräldrar när hennes mamma ska föda ännu ett barn. Där får hon för första gången uppleva trygghet, omsorg, och kärlek.
– Jag växte upp i ett samhälle där många levde i stora familjer, med mer än ett dussin barn. De fick knappt mat eller skor. Djuren blev inte väl behandlade heller, ett samhälle präglat av försummelse. Och jag stod inte ut med det – jag står inte ut med det. Mitt sätt att svara på det är att skriva, säger Claire Keegan, på besök i Stockholm.
Övergivna kvinnor
Hon pratar med tillbakahållen vrede om ett samhälle som var “grymt mot kvinnor och barn”. Under intervjun är Claire Keegan omväxlande konfrontativ och ödmjuk, hon vill inte styra läsarnas tolkningar men säger sin mening om det mesta med rättfram bryskhet.
Hennes nya bok är tillägnad dem som suttit inspärrade på “Magdalene Laundries”, katolska institutioner där unga kvinnor som blivit gravida utom äktenskapet spärrades in, och deras barn togs ifrån dem.
“Hemska platser”, säger Claire Keegan och minns chocken när de avslöjades.
– När jag först hörde om dem skyllde jag på föräldrarna, det kanske jag fortfarande gör. Det är ditt barn, din dotter, säger hon, men undrar också vad människor var så rädda för att det fick dem att överge sina egna barn.
Folk var grymma och fega, säger hon, men pekar samtidigt på landets kultur. Claire Keegan är uppvuxen på den irländska landsbygden, som det yngsta av sex syskon. I barndomen fick många av hennes bekanta höra ”om du råkar i trubbel” får du inte komma hem igen — men de förstod aldrig att “problem” betydde en graviditet.
– De visste inte ens vad en penis var. Det låter som att jag överdriver men det gör jag inte. Vi hade ingen utbildning om sex, vi visste inte vad det var eller var barn kom ifrån. Men din pappa sade ”kom inte hem om du hamnar i trubbel”. Så vi trodde att om man bröt benet, då fick man inte komma hem, säger hon.
Snällhet destruktivt
Att bli författare var inget alternativ när Claire Keegan växte upp, i hennes omgivning var kvinnor bönders fruar, frisörer, sekreterare eller fabriksarbetare. Men i 25-årsåldern skickade hon in en berättelse till en skrivtävling, hamnade bland de tio bästa, och fortsatte sedan skriva.
Huvudpersonen i hennes nya bok, Bill Furlong, är en kolhandlare som gläds åt ett anspråkslöst liv med sina döttrar, i ett samhälle kontrollerat av kyrkan. Men är han inte självdestruktiv? frågar Claire Keegan med uppfordrande nyfikenhet. När han upptäcker en ung flicka, instängd i klostrets kolförråd, är hans instinkt nämligen att rädda henne.
– I det här samhället är snälla handlingar något destruktivt. Och det är perverst. Det är upp och ner. Det är vad den katolska kyrkan – i maskopi med staten – förvandlade samhället jag växte upp i till, säger Claire Keegan.
Att visa ömhet var tabu eftersom det kopplades samman med sex, hävdar Keegan som “inte ens kan beskriva” hur förödande det var för människor.
“Vänligheten varm”
Claire Keegan tror visserligen att fiktionen gör oss bättre, men är inte intresserad av att predika. För henne börjar historierna aldrig i idéer, utan i “platsen där du drömmer”. På frågan om hon minns hur “Det tredje ljuset” kom till henne vill hon först inte svara, men ångrar sig.
– Jag hade länge en bild i mitt huvud av ett barns hand, som speglades i vatten. Jag tänkte på det i åratal innan jag skrev om det. Det var ett litet barns hand, och jag visste att något fanns där, säger hon.
Barnen i hennes böcker är sårbara. Och vänligheten de möter uttrycks aldrig genom stora gester. Claire Keegan gillar inte dramatik, deklarerar hon. Hon tycker att mycket som visas på internet har en platt chockeffekt medan “spänningar” snarare får folk att undra och ompröva. I litteraturen vill Claire Keegan “se något vackert hända, som inte är förståeligt eller väntat”. Just så är vänligheten i hennes böcker, den är aldrig enkel – ett konstaterande som får Claire Keegans blick att vaket glöda till.
— Nej, det är den inte! Jag associerar snällhet med kvinnor, även om jag har mött väldigt vänliga män också. Att vara snäll kan vara det hetaste, lika hett som ilska eller erotik. Men snällhet är lågmäld. Folk misstar den för något ljummet, men den är varm och djup.
Claire Keegan
Född: 1968 i Wicklow, Irland.
Bor: På den irländska landsbygden. “Jag växte upp på en gård där och har ett par hästar. Jag studerade hästhållning för en underbar man från Queensland.”
Familj: “Jag är det yngsta barnet av sex syskon, tre flickor och tre pojkar.”
Bakgrund: Debuterade 1999 med novellsamlingen “Antarctica”, som följdes av “Walk the blue fields”, 2007. Skrev novellen “Det tredje ljuset” till The New Yorker, där den utnämndes till årets text, och senare byggdes ut. The Times valde den nyligen till en av 2000-talets bästa noveller.
Keegan har också fått bland annat Edge Hill Prize for Short Stories, och The Davy Byrnes Irish Writing Award 2009.
Läser gärna: “Tjechov, Turgenjev, Flaubert och Ibsen, Emily Dickinson, Elizabeth Bishop, Joyce, Hardy, Jane Austen, Borges, Alistair Macleod – det bara fortsätter och fortsätter.”
Framtida planer: “När samhället stängde ner på grund av coronapandemin skrev jag den här boken och då kände jag att jag måste sluta undervisa, för jag måste skriva. Men jag ångrar inte att jag har undervisat, jag älskar mina studenter och har haft en fantastisk tid. Men nu kommer jag att skriva mer, det är jag säker på. Jag ska påbörja en ny bok vid jul.”
Elin Swedenmark/TT
