MUSIK. Jesper Nordström funderar över tidsandan och det stora publika genomslaget för humorgruppen KAJ i Eurovision med låten ”Bara bada bastu”.
Svåra tider genererar banal kultur. Det där är det närmaste vi humanister kommer ett slags einsteinsk formel som sammanfattar allt. Ta till exempel tysk 50-tals schlager, så kvillrande och påklistrat-leende-förljugen att den får Thore Skogman att framstå som Nietzsche vid en jämförelse.
Under en lång tid har vi haft ett svenskt mello-ideal som fram till nu främjat utövare i stil med en emotionellt engagerande, queer och exotifierad artist som sytt sin egen klänning av sin cancersjuka mors tårar. Men har det inte varit lite som när man i skolans värld formulerar en likabehandlingsplan i typsnittet Comic Sans Bold? Det vill säga att man får en fadd eftersmak av uddlös snällhet? Fast så blev det Trumptid och Putintid… Då infinner sig finlandssvenska KAJ, med buskis och ”bara humor” men ändå med en anstrykning av nationell stereotyp trygghet. ”Så här har vi det i Norden.” Det är väl kul… men en surmagad gubbstrutt som undertecknad undrar om detta verkligen bottnar i oss? Jag ser det som ett tomtebloss som flammar upp och slocknar.
Jag tänker nu lite i termer av matlagning. Viss musik kan stå och ha kokat lika länge som en polsk korvgryta. Kanske den varma tryggheten faktiskt skulle kunna levereras av någon jordad matrona à la Zarah Leander som bara kom in som en vandrande marmorstaty i långklänning och lät det hela vila i något sådant som en bra melodi? Nåja, en schlager har väl alltid varit ett tidsdokument. Och ni får ha överseende med en dinosaurie men jag håller mig gärna till Östen Warnerbring på vinyl när jag söker allmängiltig tröst.
JESPER NORDSTRÖM
