REAKTION. Så går då Israel igen åt ett reaktionärt konservativt håll och antisemitismen kommer att frodas starkare. Som om den inte i dessa post-trumpska tider var obehaglig nog. Hur stingslig regimen i Israel varit genom åren visar sig genom hur den reagerade på eurovisionsschlagerfestivalens bidrag 1987, som väl i folkmun är känd som ”huppa hulle hulle hulle”. Kulturministeriet ansåg den ovärdig men det märkliga är att den synes mig representera något annat som kan sägas vara specifikt judiskt.
Blicken eller snarare associationen fick jag under läsningen av vad Salomon Schulman skriver i Axess om humorduon Dzigan & Schumacher. Det är en östjudisk humortraditon som lite självironiskt smart exploaterar bilden om östjudar som ett slags finurliga heliga dårar. Långt ifrån ett bräckligt sårbart nationalistiskt ego.
Vad ville kulturministeriet 1987 ha i stället? Något gammaldags sönderkramat värdigt historiskt? Incidenten 1987 visar på problemet när någon gör sig till språkrör för en diskriminerad minoritet. Vad och vem skall inkluderas i det judiska? Är jiddischtraditionen – denna ”pillemariska kusin från landet” – välkommen? Det hela visar också på en intern glidning inom värdekonservatismen. I de Sverigedemokratiska kretsarna verkar snarast det tramsigt folkliga ha den största platsen. Åsa-Nisse och Eddie Meduza som kulturfenomen värda att lyfta i framtiden månne?
Jesper Nordström
