ALLVAR. Att skriva på allvar är att ta en risk, att stå med rumpan bar. Herbert Tingsten skrev på sin tid att var han övertygad till femtioen procent så skrev han för hundra. Och eftersom han sällan hade fel, eftersom han var den han var, blev risken försumbar.
Vilket förvisso inte gäller oss andra. Med detta sagt tycker jag sjuttiofem procent låter rimligt, skall man vänta till hundra blir inget sagt.
På sjuttiotalet, jo jag minns sjuttiotalet, var det annorlunda, mycket annorlunda, då var man övertygad till trettio procent men argumenterade för hundra. Ta ställning löd credot. Det var lite givakt över det hela, som Bush, antingen är du för oss eller mot oss. Stort allvar således, många trummor, därmed gigantisk risk. Och följdriktigt, eftersom sannolikheten sällan bryr sig om allvar i en övertygelse, fick vi fel.
Ni undrar förstås om det var många rumpor som fick ont? Nej, inte så många faktiskt, eftersom vi var många och många gömde sig bland de många. Tyckte att ansvaret var så utspätt att det nästan inte fanns. Tidsandan, kul fester, mycket röj.
Allvar är en tricky business, förutom risken att ha fel kan man bli tråkig. Frågan är vad som är värst?
Man kan också säga, som Lars Gustafsson, vi börjar om igen, vi ger oss inte.
Stellan Lindqvist
