Veckans vax: Vinyl från kommuniststater

Musik
Collage: C Altgård / Opulens. (Skivomslagsfoto: Jesper Norström)

RETRO. Dags för veckans vax! Jesper Nordström berättar denna fredag om skivproduktionen i kommunistiska diktaturer och bjuder på några smakprov. Professor Balthazar lyfter på hatten!

Så har det då blivit dags att berätta om sådant som tiotumsskivor från östblocket och musik från den kommunistiska kultursfären. Först kan det vara värt nämna att våra moderna 33-varvs skivor i tolvtumsformatet såg dagens ljus 1948. Det var vid en tidpunkt då järnridån hade blivit ett begrepp för att beteckna Sovjetunionens strävan att avskärma Östeuropa från inflytanden från väst. Formatet 10 tum levde kvar en tid i öst, inte som ett coolt vinylhipsterformat utan som det vanligaste. Noterbart är också att den så kallade stenkakan med 78 varv i Nordkorea levde kvar in på 70-talet.

Nå, från samma röda avdelning i skivhyllan tar jag fram så olika sorters musik som den jugoslaviska schlagerkungen Ivo Robic, tjeckiska Bedřich Smetanas nationalromantiska kompositioner och Mao Zedongs egen opera. Det kan ses som underlag för en ganska tydlig historielektion när det gäller kommunismens kulturella schatteringar.

Jag vill hävda att det kommunistiska land som stod Sverige närmast var Jugoslavien med sin tredje väg och sitt omfattande anammande av populärkultur. Acceptansen var påtaglig. Enkelt uttryckt var censuren som mildast här och Ivo Robic blev med sin strömlinjeformade pop och sitt vattenkammade tvålfagra utseende något av en galjonsfigur. Han gavs också utresetillstånd till diverse glittriga festivaler och shower i väst.

I det gamla Böhmen – Tjeckoslovakien – vårdade man mer sitt ”gamla fina 1800-tals-arv” och gav ut verk av nationalromantiska kompositörer på löpande band. För övrigt har jag en annan, estetisk, bevekelsegrund för att samla på sådana skivor. Tjeckiska Supraphon är i mina ögon skivbolaget med de vackraste omslagen.

Så har vi då Mao Zedongs egen miniopera och den är just så patetiskt programmatiskt och plakatmässigt dålig som man kan tänka sig. Här är det tjo och tjim och gälla röster som ska ”offra sig för kampen” och hurtig pionjäranda så man vill kräkas.

Eventuella skratt fastnar i halsen med tanke på det historiska facit som finns att tillgå. Den som någon gång sett Nordkoreanska nyhetssändningar kan kanske relatera till känslan av att bli skrämd och illa berörd av ett upphaussat exalterat positivt uttryck som framförs med totalitärt mörker i bakgrunden. Avrundningsvis sagt brukar jag bara ge två av de här skivorna speltid. Den tredje står bara i samlingen som ett slags kuriositet att tvehågset förhålla sig till.

JESPER NORDSTRÖM

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Musik