RETROKULTUR. I den här ”Veckans notblad” berättar Jesper Nordström om Hans Albers, en artist som var ett stort namn i Nazityskland. Tidigare publicerade notblad hittas här.
Det går knappast att förhålla sig politiskt neutral till något överhuvudtaget som skapades under nazi-eran i Tyskland. Vi har såklart hela det gamla musikarvet med namn som Wagner och Bruckner som togs upp i syfte att främja Tysklands ära och höja nationens kulturella status, men även mer märkliga genuina nyskapelser som tingspelen, en skum slags platonsk teater skapad för att visa upp eviga värden. Bra tyska sådana såklart.
En av de röda trådarna i Thomas Manns tänkande under amerikaexilen var att framhäva dubbelheten i det nazistiska Tyskland. Å ena sidan fanns en robust teknologiskt framåtsyftande riktning, å andra sidan fanns också en nostalgisk, reaktionär och småskalig tendens.
I ena andetaget stänger man Bauhaus, i det andra låter man stålrörsmöbler representera landet på en internationell möbelmässa.
Så kommer då Hans Albers med sin ståtliga längd, sitt stenansikte och sina tokblå ögon. Som ett skolboksexempel på det ariska idealet. Ett ideal som ju blir löjligt när man tänker på den kraxande kråkan Hitler, den hålögde Goebbels och isterbuken Göring.
Hans Albers håller sig hal och neutral politiskt men i sin roll som jovialisk dragspelare på en kneipe blir han till varm eskapism när de flesta inser hur kriget håller på att utvecklas. Någon renodlad propagagandafilm à la Leni Riefenstahls produktioner medverkar han inte i. Det närmaste han kommer är rollen i ”Münchhausen”, en äventyrsfilm i färg beställd av Goebbels för gjuta nytt mod i folk när utgången av slaget om Stalingrad blivit alltför känd. Hans tirad i ramberättelsen om vad en sann människa är doftar svärmisk vetenskapskritisk antiintellektualism i sann kraft durch freude-anda.
Så blev även en lättsam matinéfilm ett propagandaverktyg i totalitarismens tjänst.
Så blev det då 1945 och Albers stod torrskodd rent ekonomiskt.
Han klarade sig också bra i de allierades rannsakningar och avnazifieringsprojekt.
Fast marknaden för tyska skådespelare var nu milt sagt marginell. Han var en skådespelare som i sin karriär närmast var en trestegsraket. Först charmör i hög hatt och med vit halsduk, en symbol för den sorts urbana elegans och dekadens som nazisterna avskydde. Sedan ironiskt nog arketypisk tysk med dragspel i varm patriotisk anda. Därefter i karriärens sista fas började han rollbesättas som gammal, vis och faderlig, närmast i samma anda som Morgan Freeman.
Hans slängiga, släpiga, inte alltid så tonsäkra röst säger något om hans historia som helhet. Albers gled lite väl oproblematiskt genom en av världshistoriens mörkaste epoker.
jesper.nordstrom@opulens.se
