Punken är död, leve industrimusiken!

Musik
Sex pistols i sina glansdagar, Amsterdam 1977 (Foto: Koen Suyk)

Häromdagen kom nyheten att skivbolaget Mute nått en överenskommelse med det legendariska industribandet Throbbing Gristle. Det innebär bland annat att bandets samtliga album ska bli tillgängliga såväl i streamat som fysiskt format under loppet av tre år. Redan nu finns till exempel flera album tillgängliga på Spotify.

Cosey Fanni Tutti & Genesis P-Orridge återupplivade i februari i år COUM Transmissions och genomförde en liveperformance i Hull. Coum Transmissions startade så tidigt som 1969 och 1975 bildade Genesis P-Orridge och Cosey Fanni Tutti gruppen Throbbing Gristle tillsammans med Peter ”Sleazy” Christopherson och Chris Carter. I och med det fördes idéer från konstvärlden in i den så kallade populärmusikens sfär. Men medlemmarna i Throbbing Gristle var inte ute efter att göra pop eller rock, snarast var de från begynnelsen inriktade på anti-musik. Lou Reed hade 1975 släppt albumet Metal Machine Music. ”Maskinmusiken” utgjordes av rundgång från gitarrer, i olika hastigheter, men helt utan rytm eller struktur och därmed förstås med total avsaknad av melodier.

Då var rockvärlden chockad och många som köpt skivan blev så besvikna och förbannade att de sände sina plattor i retur till skivbolaget RCA Records. Jag kom över mitt exemplar för fem kronor på en skivrea i Lund. Numera räknas albumet som stilbildande för den genre som går under beteckningen noise men etiketteras ofta också som industrial. Genrebestämningar är ofta föremål för bråk och hårklyverier i olika diskussionsforum. Nu råkade Metal Machine Music utkomma samma år som Throbbing Gristle bildades. Var har industrial-musiken sin startpunkt? Det är som bäddat för nörderier och inte sällan blir det bisarrt när personer som är experter på avantgardemusik bråkar om detaljer. Ofta tänker jag att de missar själva kärnan i de konstnärliga uttryck de så hängivet diskuterar.

Om Lou Reed gav upphov till en helt ny genre, noise (det kan vi vara överens om) så, var han snart nog tillbaka på det förväntade rockspåret igen. Efterföljare skulle komma, men det dröjde. Tiden var inte riktigt mogen för så extrem noisemusik. Men Throbbing Gristles industrimusik hade tillräckligt med struktur för att få en publik och rätt omgående efterföljare i en tid då också de första punkbanden började göra sig gällande.

I februari såg jag Genesis Breyer P-Orridge (som är det fullständiga namnet numera) uppträda med Aaron Dilloway på Inkonst i Malmö. Det var noise, industri, psykedelia och poesi i skön förening. Men musikaliskt sett huvudsakligen noise, som med tiden funnit sin publik. När jag nu plockar fram Reeds Metal Machine Music så är avsaknaden av struktur inte längre så anslående som för fyrtio år sedan. Tiden gör något med musiken eller hur? Detsamma tycks gälla antimusiken. Och dess utövare, vill jag tillägga.

Genesis Breyer P-Orridge har blivit pandrogyn och har därmed tagit gränsöverskridandet ett steg längre, från konsten till den egna kroppen. En kropp som för övrigt ofta utsattes för våldsamma prövningar och späkningar i Wieneraktionisternas anda under COUM Transmissions storhetstid. Om Genesis P-Orridge under Throbbing Gristles mest kontroversiella period såg ut som en fascistoid survivalist i kamouflagekläder och också lekte med totalitära uttryck, så är den nuvarande personan avsevärt trevligare. Intrycket jag fick vid den senaste konserten påminde lite om mötet med en poetpredikant i en futuristisk psykedelisk kyrka där videoprojektionerna hela tiden växlade i svindlande mönster. Och när Genesis Breyer P-Orridge kommer till Sverige nästa gång, i Stockholm, i maj, är det i sällskap med Psychic TV och då lär det bli mindre noise och mer psykedeliskt influerad musik.

Hur stagnerad ter sig väl inte den gamle punkaren John Lydon (fd Rotten) vid en jämförelse? John Lydons senaste uttalanden där han stöder Brexit, försvarar Trump och hyllar den engelska drottningen bekräftade en misstanke jag hyst länge. Jag anade oråd redan när jag såg Julian Temples Sex Pistols-film ”There will always be an England” som dokumenterar bandets Brixtonspelningar 2007. Konsertupptagningen inleds med just den gamla nationalistiska sången i titeln – i form av allsång från en publik som verkar så patriotisk att det inte kan vara parodi, och detta ska alltså föreställa Pistolsfansen efter millennieskiftet? Pistols-sångerna har blivit ren nostalgi och musiken verkar i kontexten inte längre subversiv, den framstår som ett socialt kitt, snarast, något lika brittiskt som te och scones och kidney pie. Dagens Lydon tycks ju älska kungahuset! Och beskriver Nigel Farage som “fantastic”. Det är komiskt, faktiskt men också tragiskt.

Industrimusiken står sig, men punken, som vi en gång kände den? Den har till stora delar slukats eller oskadliggjorts av musikindustrin.

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen