FOLKROCK. Det finns mycket gott att säga om Fjarrils tolkningar och om hela albumet Poësi. Kompetent och känsligt utfört, väl producerat, melodiskt, skriver Thomas Wihlman.
Poësi med Fjarill
Butter & Fly/Indigo
För ett par veckor sedan kom svensk-sydafrikanskt tyska duon Fjarill med sitt nionde album, Poësi. Albumet stärker tanken att poesi kan ge ett tydligt avstamp för vackra kompositioner och att bra poesi också är tidlös. På det här albumet är det Nelly Sachs och Pär Lagerkvists dikter som tonsatts.
Fjarill är baserade i Hamburg och består av svenska Aino Löwenmark och sydafrikanska (tyskspråkiga) Hanmari Spiegel.
Den svensk-tyska kopplingen finner vi också hos Nelly Sachs. Hon var ju en tysk poet med judisk bakgrund som tack vare insatser av Selma Lagerlöf kunde komma till Sverige och bodde i vårt land till sin död 1970. År 1966 tilldelades Nelly Sachs Nobelpriset i litteratur. Nobelpriset fick också den svenske poeten, dramatikern (med mera) Pär Lagerkvist 1951. Det finns mycket gott att säga om Fjarrils tolkningar och om hela albumet Poësi. Kompetent och känsligt utfört, väl producerat, melodiskt. Väl tonsatt, som till exempel i “Det goda varma skenet”. Modernt, folkrockigt. Aino har också en kraftfull röst.
Något lite faller dock produktionen in i kardinalfelet numera, att inte låta rösten få chans att bära viktiga och känsliga texter – högklassig känslig poesi måste få tala för sig självt och inte trängas tillbaka av för starkt och multiinstrumentellt ackompanjemang. Less is more.
Vi kan också prata om en trend. Poesitonsättningar är en genre som tycks växa. Nyligen kom Ellen Sundberg, singer-songwriter, med albumet Ett bloss för Bodil Malmsten. Visst är det märkligt att båda är födda i den lilla jämtländska byn, småorten Bjärme?
Malmsten uppmuntrade Sundberg att sjunga på svenska och hittills har hon gjort detta i visor av Kjell Höglund och i tonsättningar av Malmstens poesi. Alla dikter av Bodil Malmsten på Ett bloss för Bodil Malmsten är tonsatta av Ellen Sundberg förutom “Arv från ett fosterhem” som är tonsatt av Jonatan Lundberg och “Ett bloss för moster Lillie” som är tonsatt av Staffan Hellstrand. Resultatet är förnämligt.
För mig finns ändå fortfarande det starkaste avtrycket av tonsatt svensk poesi i Aida Jabbaris album Röst är det som återstår, där intensitet och känslighet förenas i egna kompositioner och tolkningar av Karin Boye. Dessutom spännande kombinerat med persiskan i tonsättningar av Forough Farrokhzads poesi.
Det tycks som att poesitolkningar mest är ett kvinnligt fenomen. Männen skriver sina egna texter, typ Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Kanske vi får gå tillbaka till Sven-Ingvars Frödingtolkningar eller till Thorsteins Bergmans album med Dan Anderssons poesi. Vackrare kan det knappast bli när gitarren och dragspelet ackompanjerar Thorsteins tydliga textning och pregnanta röst i till exempel “Till min syster” eller i “Omkring tiggaren från Loussa”. Men självklart är också Sofia Karlssons tolkningar värda att lyssna på.
Nu ser jag fram emot att flera svenska (och gärna också finlandssvenska) poeter tonsätts eller att det görs nya tonsättningar och tolkningar. Aida Jabbari? Edith Södergran?
info@opulens.se
