Kangas klanger: Något nytt, något gammalt och indiepop

Musik.
Kangas klanger. (Montage: C Altgård / Opulens)
Kangas klanger. (Montage: C Altgård / Opulens)

SKIVSLÄPP. Timo Kangas inleder det nya året med att göra en djupdykning i floden av ny musik. Han har lyssnat på allt från Iggys nya album till svenska Holy Nows väna indiepop.

Iggy Pop är tillbaka och han är arg och bullrig igen på ”Every Loser” (Gold Tooth/Atlantic, LP/CD/CASS/DL). Efter en rad stilkast med jazzigare tongångar, franska låtar och en mer eftertänksam rockmusik verkar han nu ha bestämt sig för att återgå till rötterna i den där bråkigt punkiga rocken fjolårets Polarpristagare var med att skapa. Allra punkigast är det i den kändiskritiska låten ”Neo Punk”, som tangerar Black Flag och Off! i attack.

I ryggen har Iggy Pearl Jam-gitarristen Stone Gossard, Guns N’ Roses-basisten Duff McKagan, samt trumslagarna Taylor Hawkins (vila i frid) från Foo Fighters och Red Hot Chili Peppers-sockan Chad Smith. Producent har Andrew Watt agerat, känd från Eddie Vedders soloalbum Earthling och Ozzy Osbournes senaste.

Watt rattade även Morrisseys nya, ännu ej utgivna album, som Iggy för övrigt gästar. Samarbetet innebär en nytändning för 75-åringen.

Soundet är klart, trots att det ofta är nedlusat med gitarrer. Det närmaste Iggy kommer attityden från Stooges glansdagar är i ”Frenzy” (där kraftuttrycken grasserar) och ”Modern Day Rip Off” (det där enkla pianot!). New Atlantis är å andra sidan en klimat-orolig hyllning till hans nuvarande hemvist, Miami. Annat är faktiskt mer i linje med hur Iggy Pop låtit på senare års album. 

Iggy Pop är ett känt exempel på hur gamla skivor kan innehålla musik som är helt ny för dig och mig. Ett färskare exempel är ”No Use To Grieve” med Richard Gibbs (Sweet Mental Revenge, LP/DL), en i raden av guldklimpar som eldsjälen L-P Anderson rotat fram ur gömmorna.

Svensken med det passande namnet driver skivmässor och skivetiketter med samma iver som han samlar på sig obskyra vinylbitar.

För att dela med sig av sina fynd släpper han bland annat den här ytterst ovanliga, en gång i tiden privatpressade countryskivan från 1970. 

Det är oborstad, rättfram country i Hank Williams fotspår. Sorg och otur i livet och kärleken, en myckenhet drickande. Tematiken känner vi igen från klichébilden av hästjazzen.

Men sänk ner nålen i vinylen och du fastnar i Louisiana-honky-tonkens träsk. Richard Gibbs är äkta vara, odistillerad känsla utan is. En låttitel som “Too Busy Hurtin’” säger allt. Själva utgåvan är också av toppklass, med läckert, utvikbart omslag och omslagstext av Luke Torn från musikmagasinet Uncut.    

Samtidigt kommer en ovanlig power pop-LP ut på en annan av L-P Andersons skivetiketter. ”The Trend Is In” (One Way Ticket, LP/DL) är en bortglömd sak från 1982 som numera betraktas som en raritet. The Trend var en kvintett från Kennett, Missouri med melodiska gitarrpopdrömmar i kölvattnet på den där vågen med smala slipsar och ringande gitarrer som uppstod i samband med The Knacks enorma framgångar (alla minns väl ”My Sharona”?). 

Några liknande listplaceringar nådde aldrig The Trend. Den lätt hemgjorda känslan bidrog säkert till detta, men det är fascinerande lyssning 2023.

Gitarrpop med en ibland punkig energi, nu klädd i utviksomslag, med historisk text av Kieron Tyler från Mojo, bonusspår och bilder från tiden. Tonåringar i formalin, för evigt förevigade.    

L-P Anderson står även bakom en välkommen, remastrad nyutgåva av australiska power-pop-kvintetten The Spliffs singel ”You Know What They’ll Say” (One Way Ticket, 7”/DL). Originalet från 1986 är svårt att lägga vantarna på, så det gäller att passa på om du diggar energisk gitarrpop med 1960-talstouch och influenser från såna som The Easybeats.

The Trend är inte långt från amerikaner som The Nerves och (Paul Collins band) The Beat. På innerpåsen (!) har Ric Menck från gruppen Velvet Crush och fanzinet Ugly Things författat en komprimerad historik över ett band som turnerat med The Saints och Hoodoo Gurus.   

Jerker Emanuelsson tackas på omslaget till The Spliffs singel. Emanulesson bor i Vara och är mannen bakom entusiastetiketten Sound Asleep.

Han ligger bakom en lång rad utgåvor med americana, altcountry, power pop och närbesläktade genrer. Till och med en vinylsingel med den numera så populära David Ritschard har det blivit. 

Det lilla bolagets långkörare är serien Hit The Hay, vars senaste volymer är 10, 11 och 12 (Sound Asleep, CD, ej streaming)  Jerker Emanuelsson är en lika inbiten musikälskare som vännen L-P Anderson. Även Emanuelsson har ett stort kontaktnät med artister som han ber om bidrag till skivserien. 

På Hit The Hay samsas klingande power pop-gitarrer med country och americana av den mer jordnära sorten. Ibland är det svårt att skilja genrerna åt.

Favoriter som Amy Allison, Mary Lou Lord, Roy Loney & The Longshots och Steve Almaas medverkar på volym 12, tillsammans med ännu mindre kända akter som Shane Faubert, Nite Sobs och Your Academy.

En spännande tur ner i den melodiska amerikanska myllan. Gillar du sånt som The Jayhawks, Marshall Crenshaw, Wilco, Steve Earle och Teenage Fanclub, och önskar gräva djupare är detta en god inkörsport in till den mer obskyra musiken.

Kolla in volym 10, med genrestorheter som Bill Lloyd och NRBQ-gubbarna i The Spampinato Brothers. Volym 11 rymmer Ben Vaughn (som jobbat med alla från Alan Vega till Kim Fowley), Beachwood Sparks-relaterade GospelbeacH och en räcka andra namn som jag måste undersöka närmare. Det är just den effekten Hit The Hay har.  

Att gräva och leta sig fram bland gammal musik är inspirerande, även minst för nytt skapande. En del artister använder sig av gamla stenkakor, 78-varvare, för att skapa ny musik på sina respektive färska album. Nathan Salsburg har vi kunnat höra på skivor med Bonnie ”Prince” Billy, The Weather Station och Jake Xerxes Fussell.

Som artist i eget namn nyttjar han sig av brottstycken ur stenkakornas knastriga dokument från en svunnen tid (1914-1940) och skapar med sitt eget spel på elgitarr, resonator guitar, orgel och piano rent magiska stämningar på ”Landwerk No. 3” (No Quarter, LP/DL).  

Det är tredje volymen i en serie skivor med Salsburgs ljudcollage. Så är Salsburg också curator för The Lomax Digital Archive, och lider ingen brist på grundmaterial att inspireras av. 

Nathan Salsburg bor i Louisville, Kentucky med sin fru, singer-songwritern Joan Shelley.

Även hon aktuell med en fin skiva i ”The Spur” (No Quarter, LP/DL) Paret sporrar varandra, och på skivan medverkar bland andra Meg Baird, Bill Callahan, Wilco-Jeffs son Spencer Tweedy och Salsburgs gitarrduopartner James Elkington. En riktigt fin skiva som inte bör missas om du längtar efter intim och reflekterande amerikansk folkpop.

En annan person som rör sig i samma kretsar är Chicagobaserade Macie Stewart. Hon är verksam i gruppen Finom (som bytt namn från OHMME av rättsliga skäl) i brytpunkten mellan indierock och improvisationsmusik. Stewart spelar därtill fiol och keyboards i Marker som leds av avantgardejazz-nestorn Ken Vandermark.

Macie Stewart har arrangerat stråkar åt såna som Whitney och SZA, men hon är också en soloartist som nyligen besökte Sverige. 

Debutalbumet ”Mouth Full Of Glass” (Full Time Hobby, LP/CD/DL)   serverar barock-ljudande, snygg folkpop med fingerplockande gitarr och stråkar som sveper in oss i trolska känslostämningar. Med glasskärvor lurigt instuckna.

Även Matthew Halsall besökte nyligen Sverige och jag hade förmånen att se hans smått briljanta konsert på Nefertiti i Göteborg.

Denna brittiska jazzman driver Gondwana, en Manchesterbaserad skivetikett döpt efter en förhistorisk kontinent. Gondwana har givit oss akter som GoGo Penguin och Portico Quartetmen Matthew Halsall är också artist i egen rätt. 

2022 har han släppt två EP-skivor av hög klass. Den senaste heter ”Changing Earth” (Gondwana, 12”/DL),  och är en halvtimme lång EP med fyra spår som tillåts sträcka ut sig. Harmonisk, transcendental musik i arvet efter Alice Coltrane och den andliga jazzen, lugn jazz med harpa.

Låtarna har titlar som ”Yogic Flying” och ”Upper Space”. Den föregicks av nästan lika långa fyrspårs-EP:n ”The Temple Within” (Gondwana, 12”/DL)  som är lika övertygande den, fast med högre tempo i låtarna.

Depeche Mode-fans har fått två överraskningar.

Båda är väldigt långt från moderbandets musikaliska hemvist. Sångaren Dave Gahan tar ut svängarna ihop med vännen Kurt Uenala på femspårs-EP:n ”Manuscript” (hfn music, DL).  

Kurt Uenala har tidigare verkat under namnet Null + Void, med samarbeten ihop med Black Rebel Motorcycle Club, Moby, John Grant, The Kills och just Depeche Mode.

Han frågade Gahan vad det var för något Depeche-sångaren skrev i sina anteckningsböcker. Tankar och observationer, svarade Gahan, som började skicka inspelningar med sina uppläsningar till Uenala i isländska Fjörd.

Där använde Uenala bland annat akustiken i en katedral för att få rätt sound. Stämningsskapande och ganska ambient, med Gahans röst till.  

Gahans Depeche Mode-kollega Martin Gore vänsterprasslar medelst sång på en Bowiecover. Alva Noto feat. Martin L. Gore & William Basinski släpper den på tolvtumsvinylen ”Subterraneans” (Noton, 12”/DL). En ultra-minimal version av låten ”Subterraneans”, som David Bowie lade sist på 1977 års LP ”Low”.

Även den låter som om den spelats in i en katedral. William Basinski bidrar med Bowie-imiterande saxofon, och Gore med ordlös sång. Bowie har nämnt att låten är tillägnad alla som fastnade i Östberlin vid stadens uppdelning.

Ett tema som passar Alva Noto, som egentligen heter Carsten Nicolai och kommer från före detta Östtyskland. Han har tidigare samarbetat med bland andra Blixa Bargeld, Iggy Pop och Ryuichi Sakamoto. Med den senare komponerade han musiken till nyligen SVT-visade västernfilmen ”The Revenant”. 

Alva Noto medverkar också på en ny hyllningsskiva till musikaliska vapendragaren Ryuichi Sakamoto, som på sistone varit svårt sjuk i cancer.

”A Tribute to Ryuichi Sakamoto – To the Moon and Back” (Milan, LP/DL)  sammanfaller med Sakamotos 70-årsdag och är en mycket fin dubbel-LP, där artister som David Sylvian, Devonté Hynes (även känd som Blood Orange), Thundercat, Cornelius, Hildur Guðnadóttir och Fennesz tar verk ur Sakamotos omfattande katalog och bearbetar dem efter eget huvud.

Elektroniskt, glitchigt, ambient och stämningsfyllt.  

Här på hemmafronten skapar Holy Now den vänaste indiepop på ”Dream Of Her” (Lazy Octopus/Bird Will Sing For You, LP/DL). 

Ylva Holmdahl från Leksand, Samuel von Bahr och Julia Olander från Umeå och Hampus Hampus Edierström Swahn från Göteborg strålade samman på Fridhems folkhögskola. Då bestämde sig kvartetten för att skippa jazzen och göra något helt annat.

Andra albumet från det numera den numera Göteborgsbaserade bandet är den mjukaste pop du kan föreställa dig. Drömpop med extra bekväm huvudkudde.

TIMO KANGASinfo@opulens.se
TIMO KANGAS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Alexander Lövmark.

Äkta jazzglädje

JAZZ. Alexander Lövmark är äkta i sin framtoning, visar lust och glädje
Crosby på scen 1976 under Crosby & Nash show vid Frost Amphitheater, Stanford University. (Foto: David Gans / Wikipedia).

Crosby har hittat hem

MINNESORD. Musikern och kompositören David Crosby, grundare av banden Byrds och Crosby,
0 0kr