I Händelsernas centrum

Musik
Bild: Pixabay.com

 

BAROCKMUSIK. Händel skrev oratoriet Tidens och sanningens triumf redan 1707 som 22-åring. Björn Gustavsson hyllar uppsättningen i Berwaldhallen.

År 2001 föll jag platt för en sällsamt fascinerande dubbel-cd. Det var Händeloratoriet Tidens och sanningens triumf, fyllt av underbara arior och solig melodik i italiensk barockstil. Tillsammans med solister som Sara Mingardo och Gemma Bertagnoli lyckades Concerto Italiano få verkets inåtvända poesi att fullkomligt skimra.

I januari framfördes det sällan spelade oratoriet i Berwaldhallen, nu med titeln Tidens och insiktens triumf, vilket går att lyssna på även nu efteråt. Händel skrev oratoriet 1707, när han som 22-åring kommit till ett Italien som fullständigt överväldigade honom.

I centrum för detta allegoriska oratorium står Skönheten, som slits mellan å ena sidan Njutningen och å andra sidan Insikten och Tiden. Det är en berättelse helt i linje med medeltidens moraliteter om den breda kontra den smala vägen, där vägen till bestående lycka endast beskärs den som riktar sig mot evigheten och Gud.

Tillsammans med extramusiker och kända solister blev helheten denna vinterkväll i Stockholm smått magisk, med alltigenom lysande insatser (låt vara att primarien med sitt rusigt-bländande spel överglänste alla småstråkar).

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Inte nog med att Radiosymfonikernas stråkmusiker denna kväll bytt till sensträngar och flera även spelade med barockstråkar och att blåsarna var i toppform; därtill var orkestern förstärkt med cembalisten Philippe Grisvard, lutspelare och solistiska blockflöjtister. Därtill några av Europas främsta sångsolister inom barockfacket – och som dirigent och cembalospelare den helt enastående barockspecialisten Emmanuelle Haim, som gjort sig känd inte minst för sina inspelningar med den egna barockensemblen Le Concert d’Astrée, som hon bildade redan år 2000.

I höstas såg jag henne dirigera i Los Angeles. Sällan ser man en så kroppsligt uttrycksfull passion vid dirigentpulten. Både i gestik och kroppsspråk visar hon hur djupt förbunden hon är med detta slags musik. Den gången ledde hon en ensemble med musiker ur Los Angeles symfoniorkester, som dock inte föreföll helt initierade i just barockgenren. Nu, i Stockholm, hade Emmanuelle Haim i betydligt högre grad fått med sig musikerna i den livfulla, böljande, omväxlande och sprittigt ornamenterade Händelmusiken. Det blev en helhet fylld av lyster.

I det aktuella oratoriet finns en lång rad vackra arior – bland annat ”Lascia la spina”, som Händel senare återanvände och som kommit att bli en av hans mest älskade: ”Lascio ch’io pianga”.

”Njutningen” sjöngs av lettiska Inga Kalna med glödhet innerlighet. Också den amerikanske tenoren Michael Spyres (Tiden) gjorde en storartad insats: hans röst har en härlig kombination av fast bärighet och mjuk plasticitet. Kontraalten Romina Basso (Insikten) från Italien har en ljuv, kanske något dämpad men ändå lysande röst.

Men – det kan inte hjälpas: bäst var Sandrine Piau. Denna fransyska, född 1965, är en av världens absolut främsta sopraner. Hennes röst präglas av klarhet, renhet, nervig närvaro och utsökta modulationer. Förmågan att expandera (fylla en melodislinga som vore den en ballong!), men också att långsamt gå ner till pianissimo, är frapperande. Och hennes koloraturer (med prickskytte även skyhögt upp i tonskalan!) torde göra de flesta kollegor gröna av avund. Därtill en förmåga till sublim dramatisering. Sammantaget: det bästa på länge i Berwaldhallen.

BJÖRN GUSTAVSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är verksam som frilansande litteratur-, teater- och musikkritiker, och som kulturskribent och krönikör. Han har gett ut 11 böcker, bl.a. en novellsamling och tre diktsamlingar. Växelvis bosatt i Dalarna och Stockholm.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen