MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm har varit på konsert med Brad Mehldau Trio och funderar över varför musiker med kapacitet för virtuost experimenterande väljer att satsa på det invanda och trygga.
Konserthuset Stockholms scen är inte sig lik. Den stora scenen med stolar, notställ och peppade orkestermedlemmar som spelar upp sig i ett sterilt gult skimmer lyser med sin frånvaro. I stället är den bakre läktaren skymd av en blå sammetsridå. Ljuset är dämpat och en strålkastare gör sitt jobb med att belysa den frånvarande jazztrions instrument.
Förväntningarna dallrar i luften. Trots att det är ganska tyst. Inte som i kön till Jazzklubb Fasching där medelålders män berättar konsertanekdoter och nostalgiskt tänker tillbaka på den senaste konserten med just den artisten.
”Nämen då var det ju med Joshua Redman, Dewey Redmans son, han som en gång lirade med Jarrett. Christian McBride lirade bas. Och så Brian Blade på trummar. Jävlar du, den snubben kan lira”, är alltså inte kommentarer man hör från parkett eller på andra balkongen där jag sitter. Jag känner inte igen en käft, vilket är ovanligt i jazzsammanhang. Det här är någonting annat. Städat. Samlat. Nu när jazzen flyttar in i finrummet. Och man frågar sig direkt om den hör hemma i det rummet som direkt antyder att man får hålla igen med impulserna då man förmodligen inte ens kommer tillåtas att skrika ”yeah”.
Det är rent av nidbilden av jazz.
Jag är kluven till hela grejen. Men min FOMO (fear of missing out) vill någonting annat. Jag älskar ju Brad Mehldau. Och jag älskar Beatles. Och Radiohead.
Mehldau som med sin trio har gjort en oslagbar version av Paul McCartneys ”And I Love Her” som blev min ingång i den senare Mehldaus virtuosa värld. Nyligen släppte han dessutom albumet ”Your Mother Should Know” som är en hyllning till just Beatles. Men det är inte den Mehldau som vi får stifta bekantskap med på fredagskvällen. Och det är inte heller den punkiga Mehldau som kör pianot igenom en wah-wahpedal medan han ger sig i kast med Radioheads ”Paranoid Android” vi får träffa. Det här är någonting annat.
Trion möts av en rungande varm applåd när den äntrar scenen och sparkar i gång sitt traditionella set med en Charlie Parker-låt. Det är jazz. Det är rent av nidbilden av jazz. Ett snortight och virtuost tema. Och så pianosolot, som framförs av en rakryggad Mehldau, då vi blir införstådda med varför Mehldau får spela på scenen i ett konserthus. Det är tekniskt skickligt. Inga skavanker. Alls. Och så bassolo. Och ett trumsolo på det. Först uttryckt i fyra takter åt gången och sen ett öppet trumsolo. Men då händer något. Trummisen Jeff Ballard tar oss bort från finrummet för ett ögonblick. Eller det kanske han inte alls gör.
Men plötsligt är jag inte längre medveten om att jag befinner mig i ett konserthus när han visar att det går att vara oförutsägbar och skapa en lekfull atmosfär. Där Mehldau och basisten Larry Grenadier förmodligen är Beethoven, representerar Ballard någonting annat. Kanske Edgar Varèse. Eller kanske Stravinskij där oförutsägbarheten skapar en ny energi och ger hopp om någonting annat än det vi just har hört. Och då tänds ett hopp. Ett hopp om att ryckas med och bli närvarande i musiken hellre än platsen jag befinner mig på.
Och då skriker jag ”yeah” trots att jag förmodligen inte får.
Men den släpper aldrig greppet om mig. Bitvis blir jag imponerad av trions kapacitet. Samspelet. Lyhördheten. Men det sprakar aldrig till. Scenen får en att tro att det handlar om notläsning. Att allt förmedlas genom transkriptioner. Förutom i vissa slutskeden av låtar. Improviserade outron. Då gnistrar det till. Ger en känsla av att allt inte är förutbestämt. Och så Ballard på det. Som använder sina cymbaler som maracas. Där notstället får verka som en tredje, något stummare cymbal. Och han någon gång slår på cymbalerna med armarna. Varèse.
Och då skriker jag ”yeah” trots att jag förmodligen inte får. För jag vill liva upp en den sterila rummet. Jag vill flytta allt till ett svettigt Fasching bredvid den där gubben som tyckte det var jävla ball när Miles introducerade elpianon i jazzen. Eftersom det bäddade för att Mehldau kunde köra sitt piano genom en wah-wah. Eller ett delay.
Men det var trettio år sedan. Nu har det varit pandemi vilket Mehldau med lågmäld röst förmedlar. Och berättar att musiker behöver publiken lika mycket som publiken behöver musik. Och kanske är det den svåra pandemin som gör att Mehldau hänger sig åt standards som ”The Nearness of You” och ”All the Things You Are” hellre än att experimentera.
Det ska passa för ett konserthus. Och publiken ska veta vad den får. En tråkig inramning för någon som kan långt mycket bättre. Här får experimentlustan stryka på foten för trygghet och tradition insvept i en konservativt blå sammhetsridå. Det här var verkligen någonting annat.
info@opulens.se
