ÖVERNATURLIGT. Det finns mycket att gilla med De tre bedragarna av Arthur Machen, skriver Robert Myhreld och nämner bland annat de övernaturliga inslagen, det man bara skönjer under det explicita och de väl målade miljöbeskrivningarna.
De tre bedragarna – eller Transmutationerna av Arthur Machen
Översättare: Jonas Wessel, även efterskrift
Hastur förlag
Arthur Machen, död 1947, var en brittisk författare som visste att berätta en och annan fantastisk historia. Både skrivna och muntliga i goda vänners lag. Ockulta, rysliga, menade att vara litet skräckinjagande. Jag har tidigare läst hans Drömmarnas berg. Jag kommer aldrig läsa den boken igen, men jag kan ändå inte lyfta ut den ur bokhyllan. Min inställning kommer sig av en helt kort återgivning av några vidriga pojkar som piskar ihjäl en hundvalp som in till slutet tror att det bara är en brysk lek.
De tre bedragarna – eller Transmutationerna, från 1895, som nu utkommit i Jonas Wessels översättning på Hastur förlag, utgörs av några berättelser som kan läsas fristående, men också av en ramberättelse. Två herrar, Dyson och Phillipps, träffas i en av Londons tobaksaffärer. Det blir inledningen på en vänskap som innehåller långa och många diskussioner. Dyson kommer över ett mystiskt guldmynt som glimmar i bakgrunden, men mystiken är inte bunden till detta. En herre med smala polisonger och glasögon och ett neurotiskt uppträdande dyker upp här och var. Många tycks ha ett och annat ouppklarat med honom. Dyson och Phillipps upplever de mest besynnerliga händelser och stöter på människor som berättar fantastiska historier. Dyson inser att han uppdagat en ”farlig komplott, vilken slingrar sig lik en vidrig orm kors och tvärs genom hela London.”
Det är svårt att inte gilla ett förlag som Hastur. Visst har de bestrött utgivningen med en del kända namn – H. P. Lovecraft, E. T. A. Hoffmann, Rudyard Kipling – men ofta gräver och vaskar de fram tämligen bortglömda guldkorn. Åtminstone för de som rör sig längs utmed allfarvägen och de närliggande avkrokarna. Som det skrivits om en annan författare men som likväl passar här: “Man skall vara synnerligen originellt funtad i smak och intressen, om det ej anträffas något på denna långa intellektuella matsedel, som befinnes lockande, och vilken rätt man än väljer, kan man vara förvissad om, att man ej råkar ut för någon dålig tillredning; därför borga författarnamnen och den övervakande granskningsnämnd, som meddelar sitt imprimatur.”
Det finns mycket att gilla med De tre bedragarna: de övernaturliga inslagen, det man bara skönjer under det explicita, referenserna som en lekman som jag inte fiskar upp, de väl målade miljöbeskrivningarna. Likaså de krypande stämningarna och de högtravande dialogerna som övergår till en så vildsint galopp att karaktärerna knäar sig själva i hakan.
Utgåvan är tomteblossvacker. Jag uppskattar även efterordet av översättaren Jonas Wessel, för- och eftertexterna signerade Machen själv. Dåtidens recensenter var ena sura och skrupellösa jävlar och kom om de kände sig nödgade därtill med dräpande recensioner. De obarmhärtiga sågningarna som följde på De tre bedragarna – eller Transmutationerna gav Machen sedermera ut i bokform. Några av dessa anmälningar återges i boken. The Guardians kritiker skrev att man som läsare hastar mot slutet i brist på intresse medan Glasgow Heralds recensent menade att inget förutom en ”rask promenad i friska luften kan tvaga bort känslorna hos den person som haft oturen att läsa klart denna volym”. Machen tycks ha tagit det hela med en sorts underlig ro och med stor distans.
info@opulens.se
