Vem var Olof Lagercrantz?

Litteratur
Olof Lagercrantz. Collage: C Altgård / Opulens.

LITTERATUR. Gunnar Lundin skriver om vad det kan innebära att vara kritiker och författare. Det handlar framför allt om Olof Lagercrantz som var chef för Dagens Nyheters kulturavdelning 1951–60 och en av DN:s chefredaktörer 1960–75.

 

Arne Melbergs Läsaren Olof Lagercrantz är en ambitiös och insiktsfull genomgång. För Melberg är den en postum fortsättning av en dialog som för tidigt, av yttre omständigheter avbrutits. Till min överraskning såg jag att boken publicerats 2017; recension var ej att tänka på. Så dags hade jag upptäckt hur mycket libido det fanns i mitt förhållande till OL, så jag fick behov att med utgångspunkt från Melberg ge min bild. Jag började läsa om.

Vid omläsningen av biografin om Agnes von Krusenstierna upptäckte jag att han redan där funnit stil och metod. De utvecklas föga; de räcker till för alla livsetapper.

Böckerna om Dante, Joyce, Conrad och Proust är kretsar till skillnad från de övriga kring ett enda verk. Ändå ser jag biografi som den rätta beteckningen. Lagercrantz intar åtminstone från och med Dante rollen som lärjunge. Vid läsningen får man den märkliga upplevelsen att mästaren längtat efter sin lärjunge lika mycket som vice versa. Det är fråga om ett kärleksfullt möte – men också, som i Stig Dagerman och Agnes von Krusenstierna, med klarsynt kritiska inslag.

I mötet läsare-författare följer Lagercrantz Conrads råd att vara medskapande; i ett brev skriver Conrad att författaren bara gör halva arbetet, den andra hälften gör läsa­ren. Mötet fordrar ett jag och ett du; porträttet av mästaren blir även ett porträtt av lärjungen, allt klarare under färdens gång, oupphörligt både retuscherat och i detaljer förstärkt enda till avslutningen Om livet på andra sidan (om Swedenborg). Och läsaren inbjuds snart bli lärjunge till hans poetiskt-moraliska sätt att förstå och tolka redan känd litteratur. Lagercrantz upptäcker i biografierna – till skillnad från i dagskritiken – på ett par undantag när (Stig Dagerman och Nelly Sachs) inte nya författare utan gamla. Det händer att porträtten blir bilder som uppstått när den skapande handen trevat i mörkret – så överraskande och sanna ter de sig jämfört med schablonerna av de stora diktarna. Det är en poet och en psykolog som håller i pennan. Biografin om Krusenstierna blev av professor Henry Olsson inte godkänd för en docentur. Men till skillnad från flertalet doktorsavhand­lingar har den utgivits i flera nya upplagor.

Mötena innefattar ett intellektuellt utbyte, historiskt, filosofiskt, psykologiskt, moraliskt, litterärt. De kombinerar sensualitet med teori.

Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

Som kulturredaktör och sedan chefredaktör i DN under det omvälvande sextiotalet stod Lagercrantz mitt i dagspolemiken. Och trivdes. Då fanns bara ett tv-bolag och en tidningsdrake. Jag minns det vita håret och det stela kroppsspråket – som en som lyssnar spänt knappt utan ett leende – från Grupp 65:s kvällssoaré på W&W och på Moderna Museets happenings och konserter. Vi unga kände oss vara med i en rörelse som var på väg att med konstens hjälp omtolka världen. Det vita håret, den soignerade kostymen, den aristokratiska flugan – en märklig galjonsfigur för det nya. På W&W sa Martina, hans allt annat än spända hustru, anarkiskt att ”Olof och jag har tagit av oss vigselringarna”.

Detta var förstås dubbelt. Som kritiker och polemiker var Lagercrantz mjuk, skarp, oberäknelig. I tv-studion efter en svettig eftermiddag på tidningen omgavs han av en oscillerande nervositet som kunde få ett samtal att likna en fäktning med blanka vapen. Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

På förmiddagarna ägnade sig chefredaktören åt annat. Då studerade han ett författarskap för att finna det gemensamt mänskliga; en sanning som gestaltad i tiden även var tidlös. Det perspektivet fanns med då eftermiddagen öppnade sig mot DN och samtiden. Och självklart fanns en dialektik mellan de två sysslorna. Av en journalist och kritiker fordras spänst, kvickt omdöme. ”Motrötter”, recensioner, ledare. Men för­middagen ägnades en annan sorts läsning. Conrads roman Lord Jim läste han om för kanske tionde gången.

Skulle detta liv vara så exceptionellt? Är inte varje människa en sorts journalist i sin vardag? Livet är mer eller mindre oberäkneligt. I vardagen behövs en snabb uppfattning tillsammans med rutiner som skapar ordning. Behovet av en annan sorts läsning – av begrundan och meditation – kan uppstå i de flesta livssituationer. Fladdrigt läsande och tv-tittande kommer vi väl inte ifrån, men det ger mindre näring än den läsning över tid som tillåter oss att förändras inom en relation där nya rum och utsikter öppnas, oavslutat under en livstid.

Behovet av möten och kontinuitet – i livet, i dikten – är lika för alla.

Man kan se det så att den radikaliserade politiska uppfattningen kom i växelspel med de existentiella och filosofiska spörsmålen i biografierna. Ej att förundras över att han efter DN-tiden via Strindberg stannade vid Joseph Conrad som förenade livsfilosofi med kritik av kolonialism, med slängar mot amerikansk industrialisering av sjöfarten.

Conrads omsorg om språket liknar för övrigt Lagercrantz. Bådas verk utgör egen värld utförd med ett konstnärligt samvete. Det krävs en långsam, och gärna lustfylld, läsning för att upptäcka det klimat där detaljerna får skärpa. Man kan använda begreppet ”essens” som innefattar personligheten som den kommer till uttryck i verket. Uppfattar man inte grundtonerna och formen så kommunicerar inte texten.  Och enligt Conrad skapar alltså läsaren halva verket. Det är en fruktbar inställning för essäisten och poeten. Kritikern analyserar, poeten syntetiserar.

Lagercrantz har det poetiska språket i blodet. Som kritiker och chefredaktör kunde han ha låtit det stanna där till förmån för ett intellektuellt moraliskt temperament à la föregångaren på DN Herbert Tingsten. I biografierna är det en tillgång som naturligtvis härrör ur ett personligt val.

Arne Melberg har med anknytning till Stig Dagerman sammanfattat: ”Lagercrantz bär sig inte objektiverande åt, inte ’vetenskapligt’, snarare är han personlig, engagerad, essäistisk, ibland rentav lyrisk. Han är vetenskapligt och kritiskt skolad och vet mycket väl vad detta betyder och kräver. Men det som driver honom och det han finner angeläget är ändå det personliga mötet, den högre vänskap som den engagerade och förverkligande läsningen tycks lova.

Sympatin bestämmer men är inte kritiklös. I Strindbergbiografin kan han bli ironisk och moraliska frågetecken förekommer i Swedenborgboken (”Andeskådaren” behandlas som en romanförfattare vilken skapar sitt universum.). I Joycestudien Att finnas till anknyts avsnitt i Ulysses till Ezra Pounds och Eliots imagism: bilderna ger direkt sammanhang och mening, man kan snubbla över dem, vila i dem; de kan tala till en eller vara stumma – de finns i helheten i sin egen rätt. De ger förbindelser mellan romanfigurerna och oss. Och visar något allmängiltigt. I essän om konsten att läsa och skriva heter det att alla klassiker, alla mäster­verk, strävar mot samma allmängiltighet.

Den biografi som bryter sig ur och blir ett särfall är boken om Gunnar Ekelöf. Den består av dagboksanteckningar alltifrån det tidiga fyrtiotalet fram till Ekelöfs död 1968. Och miraklet inträffar: metoden i de tidigare verken, av medskapande lärjunge, blir även här alldeles naturlig. Det är minsann en kärlekshistoria. Slutet, då Ekelöf genom strupcancern som man sa i hans barndom dömts till ”livstids halshuggning på vatten och bröd”, utgörs av en journalistik (i ordets ursprungliga bemärkelse) som ger en sorts tröst.

GUNNAR LUNDIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur