Vem sköt Olof Palme?

Litteratur.
David Vikgren. (Foto: Lina Ikse)

SPÄNNINGSROMAN. Det är lätt att bli besatt av Palmemordet, skriver Erik Bovin. Han har läst Mordnattenmatrisen, en roman av David Vikgren och finner att det är rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet.

Mordnattenmatrisen av David Vikgren
Teg Publishing

”Jag vet vem som mördade Olof Palme”. 2018. Jag satt på tunnelbanan i riktning mot Hässelby strand när jag hörde en man yttra dessa ord. Han satt ett par säten bort, och såg ut att vara i 60-årsåldern med sliten uppsyn. Samma replik fälldes minst tre gånger utan att mannen verkade vända sig till någon särskild. Han hade kunnat vara där – tänkte jag först – på, eller i närheten av Sveavägen, fredagen den 28 februari 1986, efter klockan 23. Sedan såg jag att hade en ölburk i handen. Fyllesvammel, tänkte jag då. Sannolikheten att han bar på något som, till dags dato, inte redan kommit fram är givetvis mikroskopiskt liten. Ett original som tänkte högt, fyllesvammel, kort och gott. Och ändå. Sekvensen har förföljt mig sedan dess, jämte den fåniga men oavvisliga tanken: tänk om. Tänk om han satt på en viktig pusselbit, trots allt.

När Palmegruppen den 10 juni 2020 kom med beskedet att utredningen läggs ned var frågetecknen fler än någonsin. Stig Engström, känd som Skandiamannen (som avled år 2000) pekades då ut som misstänkt gärningsman trots avsaknaden av teknisk bevisning. Att Palmegruppen lämnade efter sig en olöst gåta har bäddat för fler tv-serier, dokumentärer, filmer och böcker i ämnet. Det moraliskt diskutabla i att kapitalisera på en djupt tragisk händelse tycks inte bekymra somliga kulturarbetare och produktionsbolag.

När David Vikgren utkommer med sin första roman Mordnattenmatrisen (2021), efter nio diktsamlingar, rör det sig om en temporal och spatial inzoomning av mordnatten. Att gåtan ännu är olöst är som sagt en förutsättning för Mordnattenmatrisens relevans.

Palmemordet rymmer onekligen en symbolisk dimension. I och med Palmes död gick även folkhemmet i graven, Sverige förlorade sin oskuld; nationens självbild fick sig en törn. I en intervju med David Vikgren i Norrbottens-Kuriren 2019 säger han sig dock vara ointresserad av symboler. ”Det jag intresserar mig för är iscensättningen av reella platser i text.” Mordnattenmatrisen utgör mycket riktigt en sådan iscensättning, närmare bestämt en litterär rekonstruktion av mordnatten. Den är 2 timmar och 45 minuter lång och slutar på sidan 86 som i 1986. Vikgren har dock gjort mycket lite för att dölja att det rör sig om en opålitlig rekonstruktion. Texten utgörs uteslutande av utsagor från vittnen som befann sig på platsen. Den är i högre grad sammanställd än författad av Vikgren. Mordnattenmatrisen hade lika gärna kunnat sammanställas med hjälp av AI och upplevs också som mekanisk. Den består av ett enda stort textsjok utan stycke- och kapitelindelningar där rösterna som befolkar romanen förblir anonyma och flyter in i varandra. Olof och Lisbeth Palme omnämns som ”det äldre paret”.

Halvvägs in i boken avlossas det första skottet. Resten av boken zoomar in på den turbulens som därmed utbryter. Mordnattens centrala moment presenteras för läsaren från olika vinklar till följd av vittnenas olika synfält. Kompositionen är effektfull och skapar en känsla av autenticitet. En bedräglig sådan skall tilläggas. Det är helt enkelt svårt att tro att de som var på plats upplevde tiden före mordet så pass illavarslande som den framställs här. Att hart när varannan person som rörde sig i området timmarna och minuterna före mordet skulle vara skumma typer och, än värre, potentiella gärningsmän, är föga troligt. Vid läsningen dras jag likafullt med i paranoian, börjar ta vittnesmålens ord på överdrivet allvar och kommer på mig själv med att se tecken i var och varannan utsaga.

Tidigare böcker i ämnet, vare sig de klassats som skönlitterära, facklitterära eller genreöverskridande, har fokuserat på att bringa klarhet genom att djupdyka i ett visst spår eller presentera och argumentera för en ny teori. Vikgrens formexperiment är således en udda fågel i sammanhanget. Jag misstänker att författaren velat ta spjärn emot tidigare försök till att skapa en sammanhängande berättelse av mordnatten. Även Vikgren bjuder, föga oväntat, på ett narrativ. Även om romanen (inom citationstecken) bryter mot de flesta av romanformens konventioner. Här har realismens narrativ fått ge vika för paranoians:

Den där minen, att han var så förvånad. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan, så här i kragen: »kan du inte säga vad klockan är? Varför kan du inte säga vad klockan är?« Säger hon, fortfarande på finska. Och fortfarande säger han ingenting. Och sedan hörde vi båda två att just så sade det »pling« i walkie-talkien, han har den här walkie-talkien i handen plötsligt, den såg jag också, att han hade walkie-talkien i handen.

Detta är, som ni förstår, rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet. Som konstnärligt verk betraktat är det dock väl endimensionellt. Det är som med vilken dussindeckare som helst – du vänder blad för att få reda på vem som är mördaren. Det spelar ingen roll att denna gissningslek är dömd att misslyckas (då all information når läsaren via motstridiga och ofta osäkra vittnesmål). Som läsare – och medborgare – vill jag veta sanningen.

Vikgren hör onekligen till den sortens författare som gärna leker med läsarens förväntningar. Kanske rymmer boken en metafiktiv dimension? Viljan att veta liksom behovet av en sammanhängande berättelse med ett tillfredsställande slut utgör ett kollektivt behov hos en fortfarande – drygt 35 år senare – tagen nation. Detta narrativa begär närvarar likaså alltjämt i läsakten hos varje romanläsare, oavsett vilken roman det rör sig om.

  1. Tunnelbanan mot Hässelby. Jag sneglade på mannen som sa sig veta. Han som sa A utan att säga B. Kanske finns han med som en av de anonyma rösterna i Vikgrens bok?

Det är lätt att bli besatt av Palmemordet. Det kan författare och skribenter som Stefan Lindberg och Åsa Linderborg intyga. Jag håller med om det. Det gör även mannen med ölburken. Åtminstone i min fantasi.

ERIK BOVIN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Anders Fager.

Skräck med bra flyt

PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige
0 0kr