RIKEDOM. Fredrik Sjöberg är mästerlig på att fånga rikedomen av underbara detaljer och varje läsare kan bli lite klokare och mera uppmärksam när något fladdrar förbi, menar Bo Bjelvehammar, som läst Fjärilarnas skärgård.
Fjärilarnas skärgård av Fredrik Sjöberg
Bokförlaget Max Ström
Med våren kommer blåsippor, sånglärkor och citronfjärilar, som kan flänga runt och fladdra omkring redan i april. Alltså ett säkert vårtecken. Citronfjärilen är allmän, det har den alltid varit. Det finns andra arter som är mera sällsynta, några flyger ostadigt, några rör vingarna med snabba slag, andra dallrar förbi på färggranna vingar, fjärilslätt.
Det känns en oro över rörelserna.
Ingen annan plats har en rikare fjärilsfauna än Stockholms skärgård med ett otal öar. Författaren och entomologen Fredrik Sjöberg har i denna bok räknat dem alla. Det blev 78 arter, detta gäller dagfjärilar, inga nattflyn som mott, mätare och vecklare.
Varje art får en miniessä tillsammans med bilder, Wilhelm von Wrights klassiska akvareller, gjorda under 1800-talets första hälft.
Det är en allmän och fri betraktelse om fjärilens liv, förekomst, utbredning, kännetecken och slående saker som hur stora variationer det finns i varje population, år från år.
Fredrik Sjöberg är inte torr eller enformig. Han är ödmjuk inför sin uppgift, påhittig och humoristisk. När han behöver hjälp och uppslag går han till andra skildrare av fjärilar, som Sven Rosendahl och Harry Martinson. En naturskildrare saknar jag dock i detta sammanhang och det är Staffan Börjesson som i boken Än flyger aspfjärilen skildrar denna stora fjäril, som är en skönhet i sina vackra färger, svartbrun, vit och brandgul.
Det går inte att säga att Fredrik Sjöberg är en “fjärilsdåre”, som flänger runt med håv och märkliga huvudbonader, men han är en inbiten och energisk fjärilsjägare och han kan använda håv för att fånga in ett exemplar för artbestämning. Han kan även sitta i en grusgrop under långeliga tider och vänta på en särskild art. Fredrik Sjöberg går aldrig utan håv, inte ens till brevlådan.
En fjäril, apollofjärilen, var en stark anledning till att han i mitten av 1980-talet bosatte sig i skärgården, på Runmarö. Huset var både gammalt och förfallet, men i den risiga trädgården flög det massor av fjärilar, inte minst apollofjärilar. Det fällde avgörandet.
Fjärilen är egen på flera sätt, även själva flykten: ibland stark och bestämd, ibland vingligt seglande, likt en svala vikt av japanpapper, en sjöbergsk metafor.
Nu ska vi inte tala om sommarens tråkigaste fjäril, enligt Fredrik Sjöberg, luktgräsfjärilen. Totalt charmlös, jämnbrun, odrägligt vanlig och som ständigt stör med sitt enfaldiga fladdrande. Fredrik Sjöberg blir märkbart irriterad över att bara se en luktgräsfjäril. Han skriver närmast uppgivet. ”Bara belgarna har avbildat eländet på frimärke (låg valör)”.
Allmänt går det att säga att många iakttagelser är relaterade till särskilda minnen, platser, tillfällen och små förgängliga ögonblick. Fredrik Sjöberg är mästerlig på att fånga denna rikedom av underbara detaljer, och varje läsare kan bli lite klokare och bli lockad till att vara mera uppmärksam, när något fladdrar förbi, på torrängar, betesmarker eller vid en övergiven grusväg.
bo.bjelvehammar@opulens.se
