Två stora nordiska poeter har gått ur tiden

MINNESORD. “Ni kommer att saknas. Inte för era provokationer, utan för att ni vidgade vårt sätt att tänka och tala om oss själva.” Erik Cardelús skriver om Yahya Hassan och Kristina Lugn vilka båda nu gått bort, 24 respektive 71 år gamla.

Två stora nordiska poeter har gått ur tiden. Två språkförnyande, sårbara och storartade poeter. Men två poeter med en hel katalog av inbördes skillnader.

Han – en ung invandrarkille med ett självförbrännande liv, fyllt av kriminalitet och droger. En person vars dikter gjorts till slagträ både från höger och vänster i den infekterade migrationsdebatt som präglar hela Västvärlden. Mörk hästsvans, intensiv blick och full av djärv rättframhet. Han – en ung man som dog mitt i steget.

Hon – en rödhårig gammal dam, vars storhetstid låg många år tillbaka i tiden, men med dikter och pjäser som rör och berör lika starkt idag som då det begav sig. Även hon retade upp många människor. Jag minns en föreställning på Dramaten, en pjäs vars tematik bultade och bågnade av oattraktiv kvinnlig utsatthet och normtrots, jag minns de många männen som reste sig upp och gick redan under första akten.

Varför? Varningsklockan ringde i mitt unga jag, där och då. Varför provoceras så många män av medelålders kvinnor som ställer sig på ett kulturellt podium och skildrar kvinnlighet på ett oattraktivt och icke-till-lags-sätt, detta utan att blunda för både svärtan och priset av att stå utanför? Kvinnor som häcklar begärsspelet, men samtidigt visar sig sårbara och skälvande, desperata och deprimerade? Kvinnor som skildrar moderskapet med en sned och sårig udd, som ger röst åt känslan av otillräcklighet, obehag och obalans? Men allt detta tecknat enorm litteraturteknisk briljans.

Hon fick till skillnad från honom leva ett långt liv, därtill tillbringa andra halvlek i värmen och glansen av en upphöjd och privilegietung och föga feministiskt inriktad akademi, ganska fjärran från det hon skildrade i sina dikter.

Lugn och Hassan, en äldre dam med båda fötterna i en stabilt socioekonomisk helsvensk kultur, Hassan en socialt utsatt dansk förortskille med sprucken syn på sitt etniska ursprung.

Vad som tål att funderas över här, är varför Hassan i så hög grad har diskuterats utifrån etniska och politiska kategorier, snarare än poetiska och litterära, medan nekrologerna kring Lugn så ofta rört sig i enbart estetiska dimensioner? Båda var ju både polemiska och poetiska, i både liv och verk. Så – varför görs han till symbol för ett sociopolitiskt tillstånd medan hon nästan enbart blir ihågkommen för sina estetiska bedrifter?

Här väcks fler frågor. Måste en poet som saknar fullt majoritetsetniskt (och ännu mer: ambivalent kulturellt muslimskt) ursprung ständigt politiseras? Varför måste denne poets briljanta mångtydiga dikter tvingas in i en entydighetens politiserande ram? För nog är det så att politik och poetik är som äpplen och päron, det ena strävar mot entydighet och enhet, medan det andra bygger på och strävar efter mångtydighet och uppmuntrar till att tänka bortom den givna utgångspunkten och tankegemenskapen?

Lugn och Hassan, ni kommer att saknas. Inte för era provokationer, utan för att ni vidgade vårt sätt att tänka och tala om oss själva. Ni hjälpte oss att känna och tänka i nya dimensioner, ni tecknade och lyste upp existentiella stråk som annars inte hade varit synliga för oss som blir kvar här ett tag till.