Närvaro och vetenskap – om dikt

ESSÄ. Gunnar Lundin prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

Böcker

Av en studiekamrats flickvän (förresten mer än det, de har en son tillsammans) fick jag höra att han ”äter böcker”. Jag saknar en sådan ordsmältningsapparat. Missade även tonåringens bokslukarålder. Vid den tiden var jag inriktad på att bli proffs i Italien.

Tidigt älskade jag språket och kärleken var omedelbart besvarad. I småskolan var det jag som fick hoppa över svensklektionerna för att istället sitta i ett annat rum och läsa med någon elev som kommit på efterkälken.
Ändå tog det många år innan jag upptäckte litteraturen. En nattsvart dag i puberteten kände jag att det fanns något i tillvaron som gick mig förbi. Något jag borde fatta.

Sedan dess – alltifrån ”Gäst verkligheten” – har en bok varit ett sätt att komma sanningen och skönheten på spåret.
Koppla av med deckare har sällan gått. När jag idag öppnar en bok är det fortfarande i en – smått högtidlig – förväntan att finna nya synsätt, nya sanningar.

De gustibus

Den estetisk-etiska känslan – ”smak” – måste för var och en vara vägledande. Det går inte att operera in en apparat i hjärnan som får individen att tycka om god konst? Vi måste utgå från en relativism, och att liv och erfarenhet förändrar oss och vår smak.

Proust tillspetsar: den första miljön spelar liten roll jämfört med den intellektuella miljön; ”Alla män (hommes) som omfattar samma idé blir lika varann.” Men Proust motsäger sig på annat håll, som en god författare ska göra..
Olav Hauge: ”det kan ikkje vera moral heller som gjer at ein likar ein forfattar eller ikkje” Vad är det då? Smak? Omfattandet av samma idé? Hur som helst, så snart man skapat en relation till en författare kommer det att påverka ens beteende.

Finlandssvenskar-svenskar

Rabbe Enckell såg en skillnad mellan finlandssvenska författare och svenska. För de förra gällde uppriktighet, personlighet, medan de senare framträdde i grupper eller var mer intellektuella. Hos Björling förenades det personliga med universalism, som mot slutet dominerade, då han strök första pronominet singularis, medan Enckell och Saarikoski (finskspråkig med den finlandssvenska släkten Snellman på mödernet) som är mer dialogisla fortsatte skriva jag.

För Enckell var Björling den intelligentaste person han lärt känna. Det finns intelligenta med en smal blick. Så finns det andra, som Björling, med stor blick. Poetens blick för med sig ett särskilt språk, han är en forskare/vetenskapare med ordet och bilden som medium.

Jag minns den oändligt långa kön till van Goghutställningen på Skeppsholmen. Själen svälter. Därför ringlade kön lång.

Till den den ”svåre” författaren står inte folk i kö. Han är före sin tid. Men tiden ska hinna ifatt. Någon gång har han funnit tröst i att ha läsare bland den politiska eliten (Tage Erlander, Palme, Kekkonen var sådana läsare) och att så även med små upplagor ha haft ett samhälleligt inflytande.

En väg

Universalism är samtida – födelse, åldrande, sömn, vaka, liv, död.

Jag prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

En dikt kan få oss att se med poetens blick vid något tillfälle. Men det ska också finnas utrymme att vrida och vända på frågor och samtida problem.

En dialektik som väcker. Inte Hegels dialektik paff-piff-poff utan en dialektik paff – piff – ?, en som öppnar mot tingen och frågorna.

Glöm poetiken. Glöm om världen är god eller ond.

“Tre stenar på stranden och dikten är färdig.”