Tre dikter av en lyrisk resenär

Litteratur
Illustration: Pixabay.com. Digital modifiering: Opulens.

INTRYCK. Idag presenterar vi tre dikter av kulturjournalisten, kritikern och poeten Bengt Eriksson. Det är texter som flimrar av intryck från såväl Island som Paris.  Med musikalitet i språket återger han iakttagelser långt bortom gängse turiststråk.

 

Bengt Eriksson, född i Stockholm och bosatt i Vollsjö, är kulturjournalist och kritiker. Debuterade som poet i antologin ”Grupp 72” följd av diktsamlingen ”Schlager-dikter och Rock & roll-lyrik” (1976). Publicerade även dikter i Lyrikvännen, Eureka och Feber. Efter detta blev det många låttexter men få dikter. Följde 40 år senare upp med diktsamlingen ”Syrliga tårar och bittra apelsiner” (2017).

Dagar i Reykjavík (Hrafnsmál)

Mötesplats: Keflavik. Det finns två sorters storm: storm och isländsk storm. Jag ser en kvinna som byter ut sin Samonite resväska mot en annan kvinnas exakt likadana Samonite resväska utan att den senare märker det. Världsfredens tänkta / föreställda / inbillade / drömska / förhoppningsfulla ljusstråle lyser upp Reykjavíks himmel när flygbussen kör genom de lavafält där en kropp hittas i Arnaldur Indriðasons polisroman Den som glömmer. Bussen stannar i en målning – rött, gult, grönt, blått – av Páll Sólnes; jag stiger av i en småstad med storstadsambitioner eller om det är komplex? Det bubblar så det kokar i varmvattenröret, att duscha är som att tvätta sig med tjärtvål. Ur kallvattenkran rinner ”crystal clear mineral water” med pH-värde 8,4.

En vecka passerar i en dag: det snöar och regnar och är uppehåll, blåser än kallt och än lite mindre kallt och är nästan vindstilla. Nu skiner solen. Himlen är blå. ”Fina dagar i Reykjavík så här års.” Hundra små grytor puttrar. Förr i tiden badade islänningarna aldrig, nu badar de mest hela tiden. Kineser ställer sig i en lång rad för att ta selfies med den humla som slagit sig ner på väggen till Cafe Babalú. Om man ropar på en islänning så kommer halva befolkningen. Sigurðar är pappa till de flesta kvinnor på Island och Jón till de övriga. Bobby Fischers kropp må ha begravts på Laugardælirkyrkogården men hans ande sitter fortfarande kvar längst in på antikvariatet Bókin och läser amerikansk undergroundpoesi i isländsk översättning.

Mörkaste mörkt och ljusaste ljust: lavasaltad, ångad torsk. Konserthuset Harpas fyra brunsvarta lavafält får pállska färgklickar när ljuset faller på. Jag checkade in i ett av Hotel Borgs svarta rum: väggar, möbler, toaletten — allt i svart. Nerifrån hotellets restaurang hörs musik: Fræbbblanir lirar punk. Islänningarna tog sina spöken med sig när de flyttade in till Reykjavík. Rapport från Laugavegur till Húrra, från Steinar Bragi till Stella Blómkvist: som ur sagornas klippblock kommer trollen fram i Reykjavíks etthundraen nätter. Det finns stunder då jag känner mig som en isländsk dikt i översättning av John Swedenmark. Se korpen – Huginn? Muninn? Hrafndís? – som lyfter och flyger över Forlagiðs boklada och de vita vattencisternerna på Grandi för att sen försvinna bortåt Freyjas tempel.

Harpa glittrar som en rubin ikväll. Island ockuperades 1940 av Storbritannien för att Hitler hade så liten penis. Jag har sett Björk i mamelucker (fast det var i London). Nu möts vi en trappa ner i herrtoaletten på Pönkastraeti 0. En krasch är väl ingen krasch. Den isländska kronans värde kan liknas vid att klättra uppför ett fjäll. Det rivs och byggs och byggs och byggs: hotell, apartments (”Your home away from home”) och air b´n´b gånger vart tredje, vart annat hus. Vid Laugarvegurs ände bor husvagnsfolket på en campingplats. Det var ju knepet: beställa in en tillåten, (nästan) alkoholfri öl och ett glas isländskt brännivin, hälla det senare i det förra och få en starköl. Där gick gränsen; var märks inte förrän den passerats. Det är lätt att bli förkyld i Reykjavík.

I tre väderstreck: Reykjavíks snöklädda fjäll. Varma grytor, en simbassäng, ett ångrum och den kalla grytan. 37, 39, 42, 30, 47 respektive 6 grader. Två miljoner turister kommer vilken dag som helst att tycka att det dyra kaffet blivit alltfört dyrt. Varje växande storstad måste upprepa andra storstäders misstag innan man inser att det var ett misstag. Jag kom ut från Grófarhús efter att ha sett Kristín Sigurðardóttirs foton, där hon skalat av Islands natur ner till skelettet för att sen lysa upp det med nordiskt ljus, då jag som i en tidsdröm fick syn på Charles Lindbergh, flygaren du vet, gående på Trygvagata och mumsande på en varmkorv från Bæjarins Beztu Pylsurstånd. Även Bjarni Kristjánsson kommer dragande på sin kaffivagninn, på väg längre bort i hamnen där vagnen ska byggas om till café och restaurang.

I samma tidsdröm passerar jag genom ”Little America” och granskas av beväpnade amerikanska soldater innan jag släpps in i Keflaviks avgångshall, där jag och alla andra rusar direkt till närmsta bar, beställer och häver en starköl. Det blev en tradition som nu har ersatts av selfies på facebook. ”Så du ska ut och resa?” Harpas lavafält mörknar i kvällen, svartnar och försvinner i natten. Fortfarande aska i luften? Först går det upp – sen går det ner. Isländsk logistik: Blir det så blir det och annars blir det inte. ”Eftír vetur kemur vor.” Jag ser, som det verkar, samma kvinna med, som det verkar, samma Samsonite resväska, nu ska hon flyga ut från Island. Ljudspår: Sunna Friðjóns som sjunger ”Bergmál”. Varje iakttagelse kan bli – ja, är – en mening i en dikt.

(Reykjavík, månadsskiftet februari-mars 2018)

 

Till en melodi mitt emellan Sheryl Crow och Bob Dylan

jag vill inte strosa långsamt nerför Sunset Boulevard
jag vill inte vandra genom London i natten när tunnelbanan slutat gå
jag vill inte åka taxi ner- och uppför Mushins gropiga gator i Lagos
jag vill inte gå vilse i de arabiska gränderna i Marseilles
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte äta kalakukko på Tractor-restaurangen i Hesa
jag vill inte möta president Bourguiba på en landsväg utanför Sousse
jag vill aldrig återvända och se förödelsen i Aleppo
jag vill inte ha en ljummen sup klockan 9 på en skola i Ålborg
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte bli jagad av vampyrer i Timisoara
jag vill inte äta fler jättestora bakelser på stående fot i Prag
jag vill inte gå på svartklubb i New York klockan 02
jag vill inte ens möta Neil Young på Greyhoundstationen i Buffalo
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte leta förgäves efter husnummer på någon gata i Tokyo
jag vill inte se de sönderbombade regeringskvarteren i Oslo
jag vill inte klättra uppför de nio musernas kulle i Aten
jag vill inte äta lunch hos De tre pralinerna i Norrtälje
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte handla friterade insekter på matmarknaden i Peking
jag vill inte åka spårvagn upp- och nerför backarna i Lissabon
jag vill inte leva livet på Andra långgatan i Göteborg
jag vill inte ens dansa close med Jane Birkin på Les Bain Douches i Paris
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte byta blöjor på Joel vid Checkpoint Charlie i Berlin
jag vill inte prata och spela skivor på Radio Syd i Gambia
jag vill inte hänga med Dan Turèll när han flanerar längs gatorna vid Vesterbro torv
jag vill inte äta fyrkantig pytt-i-panna-pizza på en kvarterskrog i Rom
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

ja, jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

 

Fortsätt

 

När Sivert Bramstedt spelade blues på gatorna i Paris (essädikt)

Serge Gainsbourg tog emot i sitt kombinerade vardags- och uppvisningsrum på 5 bis Rue de Vernuil medan dottern Charlotte stökade, smällde och slamrade (”Bang! Zip! Shebam! Pow! Blop! Wizz! Splash! Smash! Crash! Wip! Boing!”)
på husets ovanvåning. ”Du dricker som en häst men är ändå smärt som en vidja”, sa jag till Gainsbarre, ”och du har ständig skäggstubb. Jag tror du rakar dig på kvällen och tidigt varje morgon tar du på dig solglasögon och springer en joggingrunda i Luxembourgträdgården.” Han såg mig i ögonen och skrattade. Och Sivert Bramstedt spelade blues på gatorna med sin senaste käresta. Det bör ha varit 1983.

Jag bodde i ett rum med handfat på ett litet hotell (Sven Zetterberg hade bott på samma hotell, berättade Sivert) ungefär i hörnet av Rue Gay Lussac och Rue Sainte-Jacques där studenterna demonstrerade och byggde barrikader i maj 1968. (Jag stod i hotellets frukostrum, minns jag, och ringde in en Parisrapport — om Bobo, alias Centre Pompidou, Jean-Paul Goudes skivomslag, Philippe Starcks caféinredningar inklusive koppar — i väggtelefonen till Jacob Dahlins radioprogram.) Det var några år i början på 80-talet då Paris blev nästan som hemma, ett par, tre gånger om året, en vecka, fjorton dar. Jag läste Libération och trodde jag kunde franska, nästan så jag började röka Gauloises igen, tills någon sa att i den tidningen skrivs det inte på riktig franska utan det där är ju ”verlan” (fransk slang med ordvitsar). Och Sivert Bramstedt spelade blues på gatorna med sin senaste käresta.

Jag hängde med dem på puben The Mazet där alla gatumusiker möttes och de som fick ihop tillräckligt med pengar kunde bo på hotellet snett emot. Jag kämpade ständiga telefonautomatfajter med skivbolagens typiskt fransyska telefonister (och kom igenom!), köpte den begagnade franska rock- och pophistorien (till exempel Gainsbourg som chansonsångare, Franςoise Hardy, Antoine, Bernard Lavilliers, Lio, Vanessa Paradis och Jesse Garon) på skivantikvariatet Crocodisc och franska Bandes Dessinées (favoriterna var Tardi, Bilal och Mœbius) hos serieaffären L´Album, drack nouveau och primeur, bjöds på höstmusslor och fikade på Paris billigaste caféer med den ständigt panke fotografen och motorcyklisten Pierre René Worms som guide (så imponerande att han hade alla caféer med deras prisnivåer som på en karta i huvet, för i Paris är det ju så, insåg jag, att två likadana caféer bredvid varann kan ha olika priser för ”un café, s’il vous plait”).

Medan Sivert Bramstedt spelade blues med sin senaste käresta vandrade jag längs gatorna och blickade mot himlen, undrade om Paris skulle bli min nya hemstad, fem sex sju gungande trätrappor upp under takåsarna i Le Marais. Nej, ingen hemort utan en tillflyktsort, dessa veckor, en enda eller två, undan stämningen i Sverige, det borgerliga maktövertagandet, kärnkraftomröstningen och den nyliberala Thatcherpesten som spred sig genom samhällssystem och människor, en tid då det blev svårt att lyfta huvet från kudden på morgon och hålla det uppe genom hela långa dagar av meningslöshet, allt var meningslöst.

Jag såg Touré Kunda – bästa afrokonserten! – på en klubb i de nya kineskvarteren bortom Place D´Italie, åkte tåg ut till Evry-Courcouronne, en liten fransk by som nu skulle bli en modern stad (sen 80-talet har invånarantalet mer än tredubblats), till en konsert med Charlélie Couture, jagade afroplattor på Boulevard Rochechouart och drack sött sötare sötast myntaté i ett hål i väggen på en tvärgata till Barbès, köpte en extra resväska på Tati (alla dessa tidningar och magasin, så vackra, så fina, Frankrike var ju världsmästare på grafisk formgivning, dom måste jag få med hem), tog ett extra sista glas före läggdags varje sen natt/tidig morgon på den bar som låg närmast hotellet och blev stamgäst vid andra besöket, ett glas calvados stod klart på disken innan jag hann fram. Allt medan Sivert Bramstedt spelade blues på gatorna i Paris med sin senaste käresta.

Jack Lang skymtade förbi i vit kostym vid Place de Vosges. Plötsligt en dag stod Mœbius inne på L´Album, hemma i Paris på besök från USA. På Les Bains Douches blåste James Chance eller White på saxofonen. Jag åt couscous mouton på samma lilla marockanska restaurang i Quartier Latin och tänkte, som jag gör ibland, på Marie-Jeanne men tog jag en taxi dit ut till Saint-Germain-en-Laye efteråt eller åkte jag buss som då en gång? Jag tror att jag lyckades lokalisera det gamla hyreshuset men jag hittade aldrig rätt uppgång, hade ju glömt numret, såg inte heller ditt efternamn på någon dörr, din mamma kan väl inte leva längre och du hade väl flyttat, det var en annan tid och plats och vi var så unga (åtminstone jag). Som jag skrev i en text till en sång långt innan Sivert Bramstedt började spela blues på gatorna i Paris med sin senaste käresta:

Catford Bridge, London, England
Där möttes vi
Catford Bridge Railway Tavern
Tea for two and
Two for tea

Text på en skylt bredvid en port på Rue des Petits-Champs (i översättning): ”Här låg kontoret för privatdetektivbyrån Fiat Lux tre trappor upp.” Jag gick vidare med det lilla passagearbetet. Favoritpassager: syskonen Panoramas-Ronceray-Verdeau. Guineas filharmoniska orkester (träxylofoner, trummor och slagverk, ”fiol” och harpa samt dansande sångerskor) höll utomhuskonsert i Luxembourg-trädgårdens musikpaviljong med Mory Kante som dirigent. Chartier har fått kvinnliga servitriser! konstaterade jag när jag serverades en som alltid lika senig (häst?) steakfrites. Men nu hade det nog blivit 90-tal och Sivert Bramstedt spelade inte längre blues på gatorna i Paris med sin senaste käresta.

(1964-2018)

BENGT ERIKSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen