Träigt men relevant för vår samtid

Litteratur

OROSTIDER. ”Som exposé över en dynamisk tid är det läsvärt men just på grund av bredden brister det något i skärpa och det bränner sällan till”, skriver Jesper Nordström om Theodor Fontanes Stechlin.

Titel: Stechlin
Författare: Theodor Fontane
Förlag: Atlantis 2017
Översättare: Anders Björnsson

Åren 1939-1945 kastar mänsklighetens största skugga. Så mörk att den även sträcker sig baklänges neråt i 1800-talet, för andra världskriget och nazismen var ingen överraskning, det var en urladdning på en lång ansamling av uppdämd energi och frustration. Den nyligen översatta romanen Stechlin av Theodor Fontane skildrar en av aspekterna i uppspelet, nämligen livet och mentaliteten kring den så kallade Junkerklassen.

Det var en lågadel som alltmer akterseglad och ifrågasättande sin roll i samhället satt i sina gamla milt förfallna halvstora slott och pimplande likör och diskuterade konst och ”livet” i sirliga ordalag, inspirerat av den franska salongskulturens närmast queera anda, där allt var undflyende, slingrande och vagt.

I alla fall om man får tro den här romanens skildring av det, som i sin brist på handling men desto mer rundmålande och detaljer, detaljer, detaljer är ett tidigt exempel på den litteratur som sen skulle kulminera i namn som Alfred Döblin och Thomas Mann. Även om den senare var mer tyskt kärv.

Theodor Fontanes egen röst i texten är mindre tydlig. Vad det handlar om är närmast ett panorama över Europa på väg att kasta av sig bördsrätt och aristokrati och visst kan temat sägas likna Anton Tjechovs Körsbärsträdgården. Här har vi alla mer eller mindre världsfrånvända halvandliga adelsdamer, besatta konstprofessorer som bara kan tala sig varm om just deeeeen och deeeen stilen, grevar och baroner som klamrar sig fast i det gamla fastän revolutionen och förnyelsens varg står för dörren.

Slottsherren Dubslav är egentligen ingen huvudkaraktär i romanen, han fungerar mest som ett ganska färglöst centrum vilket de andra kan blomma ut kring. För att låna ett begrepp från filmens värld är det ett ensemblespel där alla kommer till tals, men där det saknas en uttalad sympati från författaren.

Som exposé över en dynamisk tid är det läsvärt, men just på grund av bredden brister det något i skärpa och det bränner sällan till, det blir lite väl salongskucklande a la Oscar Wilde. Utan att komma med en alltför avslöjande ”spoiler” är passagen där Dubslav vet att han ska dö snart och i allvarligare tonfall talar med en präst något av det mest gripande jag läst inom detta fält. Det är ett träffsäkert porträtt i hur en personlighet inför döden både konsolideras i sin karaktär men även får en slags sockrigare barnsligare känsla för vackra nu-upplevelser.

Det är en relevant roman för vår samtid dock, onekligen. Vi lever i en ganska hudlös stingslig tid där allt verkar fallit i sönder i ett polyfont brus av motsägelser och röster, där det i subkulturer bildas sub-sub kulturer och Sanningen med stort S är död, det handlar bara om …”perspektiv”. Alla har rätt till en åsikt, men vem punkterar numera den bubbla som det algoritmade flödet skapar?

Den alltmer marginaliserade junkerklassen slöt upp kring en viss man i mustasch, och nu har vi en vit frånåkt arbetarklass som slutit upp kring en man med flygigt orange hår. I splittrade oroliga tider växer det ofta fram starka män som är trötta på tjafs och lovar ordning sant reda igen. Theodor Fontane skildrar en sådan tid i stundtals lite väl träigt monotona passager, som dock har sina guldkorn. Man måste dock tyvärr bläddra igenom en del grus för att hitta dem.

JESPER NORDSTRÖM

Alla artiklar av Jesper Nordström

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Litteratur

Gå till Toppen