MINNE. Lasse Ekstrand imponeras av Irene Kolares närmast fotografiska minne, som samtidigt kopplar in alla sinnen.
Vårdnaden av Irene Kolare
Ekström & Garay
Glömska är grönska, lär Friedrich Nietzsche ha hävdat. Och kanske stämmer det till viss del. Saker behöver glömmas, kanske snarare förträngas, för att vi skall orka med livet. Barndomens trauman och oläkta sår är vårt bagage.
Det är den ena sidan av myntet.
Att minnas kan också innebära att aktivt söka rötter och tillhörighet, när framtiden krymper, det förflutna växer. Minnet kanske kan sägas uppskjutas tills vi befinner oss i ett livsläge där det behöver aktiveras, livet ges en preliminär summering.
Irene Kolares (född 1957) självbiografiska bok med den, som jag uppfattar det, mångtydiga titeln Vårdnaden är exempel på när det förflutna bara måste nedtecknas. Att minnas i hennes fall ett pockande livsbehov. Faran med att vara så detaljerad och dokumenterande, för att inte säga uttömmande som hon är, är att det privata riskerar ta över gentemot det personliga, det unika övertrumfa det generella. Läsaren riskerar tappas.
Och den faran lurar i boken. Samtidigt som man imponeras av hennes närmast fotografiska minne, som samtidigt kopplar in alla sinnen. Allt förefaller inpräntat i den förre kanslichefens medvetande, inget har undgått henne. Dessutom har hon tillgång till vårdnadstvistsprotokoll och annat faktabaserat material.
Det är ett imponerande forskningsarbete hon redovisar över de orter där hon växte upp. Hon är synnerligen initierad, det blir som ett etnologiskt projekt som presenteras. Intressant och tillbakablickande på det Sverige som var med nitiska myndigheter och allt. En lektion för den icke lika invigde, men kanske inte mycket mer än så, kunde det tyckas.
Men så lyfts fadern fram och intar en bestående plats i boken, den människogestalt som betytt mest för Kolare i hennes liv. Minnet av fadern är detaljerat och recensenten, vars minne haltar, imponeras av alla biografiska data. Man fascineras av redogörelserna för allt denne man företog sig, inklusive matlagning. Han verkar ha behärskat allt, stort som smått, med militärisk disciplin, ordning och reda. En dominant personlighet med stor auktoritet.
Det utvecklas till ett fylligt porträtt som alltmer berör. Föräldrarna skiljs, tillvaron krossas, som alltid är det barnen som måste betala. Kolares sympatier stannar obrutna hos fadern, även om hon psykiskt skadas av skilsmässan. Hans gestalt bleknar inte, tvärtom.
Vad blir kvar av en människas liv, om det inte berättas? Och vem känner sina föräldrar bäst, kanske med smärtan som underton, om inte barnen? Ofrånkomligt färgas dock bilden av våra föräldrar av de behov av kärlek och trygghet vi alla hyser.
Och vem är läsaren att rynka på näsan åt dessa behov, när de på detta förfarna sätt redovisas? Det vore förmätet att inte lyssna till och respektera Kolares version av hur hon hade det. Lika förmätet finna porträttet av fadern alltför okritiskt, honom lojalt försvarande. Man vill inte vara förmäten mot den som kastat förklädnaderna och modigt utlämnat sig som Kolare.
Fadern, såsom han framställs i boken, är en sådan far som många av oss önskar vi haft. Tretton år gammal förlorar Kolare honom när sjukdom tar hans liv. Många år senare nedtecknar hon sin varma kärleksförklaring till honom. Den är tecknad med ljusets bokstäver och utan repor.
info@opulens.se
