PROSA. Om det är något Horace Engdahl är så är det pedagogiskt välformulerad, anser Tommy Gunnarsson som läst Op. 101 med stor behållning.
Op. 101 av Horace Engdahl
Bokförlag: Albert Bonniers Förlag
För er som inte vet, Horace Engdahl har blivit göteborgare. Jo, det är sant. Nej, det där fördomsfulla menade jag inte riktigt, jag var mer ironisk. Eller ja, lite både fördomsfull och ironisk på samma gång.
Många har fördomar om Engdahl, det går inte att sticka under stolen med. En av de mest seglivade är att han skulle vara snobbig. En myt som Engdahl nog aldrig kan tvätta bort i allmänhetens ögon. En så banal fördom om snobbighet slår dock lätt tillbaka på en själv, speciellt om man lägger den på en person som Engdahl som har fog för sitt kvalitetsmätande.
Om det är något Engdahl är så är det pedagogiskt välformulerad. Vad menar jag med det? Läs hans essä- och aforismsamlingar så kanske du fattar vad jag menar. Läs inte minst då gärna hans senaste, Op. 101, som precis som hans övriga böcker låter en följa med på ett bildningshöjande och tankeväckande flanerande genom såväl kulturhistorien som samtiden.
Eller flanerande. Känns mer som en utblick i fågelperspektiv den här gången. Ifrån sin balkong i Vasastaden blickar Engdahl ut över sin nya hemstad och samtiden och inåt till de egna minnena och erfarenheterna. Men mest blickar han ut. Op. 101 är långt ifrån någon världsfrånvänd text, tvärtom. Även om Op. 101 så klart är skriven av en sträng men samtidigt påfallande rättvis betraktare av tidsandan snarare än en deltagare.
Förutom det essäistiska bjuder Engdahl i Op. 101 som vanligt på sköna och tankeväckande aforismer. Inte sällan är de också djupt melankoliska. Smaka bara på dessa rader: ”När en familj rivs sönder genom skilsmässa är det som när en nation utplånas från kartan. Flaggan blåser aldrig mera, nationalsången glöms.” Jag grät när jag läste det.
En del aforismer är dock mindre lyckade. Som den här: ”Att kunna avbryta sin väntan när man vill är det enda säkra beviset på att man inte har råkat illa ut.” Vad? Med tanke på hur omdömesgilla eller av andra förda bakom ljuset vi människor ofta kan vara gällande vår egen situation så skulle jag säga att det där knappast var väl genomtänkta rader. Men även de mindre lyckade aforismerna känns som en del av den kreativa lekfullhet som Op. 101 bjuder in en till.
För den som inte är bevandrad i klassisk musik: bokens titel är också namnet på den sönderrivande vackra och ytterst svårspelade sonat i A-dur av Beethoven som Engdahl, både som lyssnare och pianist själv, i sin sista essä förklarar sitt livslånga förhållande till. I denna avslutande essä gör Engdahl verkligen skäl för sitt epitet som underjordisk intellektuell, och som läsare känns det som att sitta som en fluga på väggen i en bildad herres man cave.
Läs Op. 101 och, för att litegrann parafrasera Engdahls egna avslutande ord ur boken, kom av dig!
info@opulens.se
