Stigmatiserad och förknippad med det heroiska

Litteratur
Bild: Ellerströms.

LÅNGDIKT. ”Hon var ett med sin modernism långt ifrån det programmatiska och platt politiskt som var idealet i den kommunistiska regimen, och först efter Stalins död ’återupptäcktes’ hon när den censoriska tvångströjan knöts upp något.” Jesper Nordström skriver om Marina Tsvetajevas Slutdikt. 

Slutdikt av Marina Tsvetajeva
Ellerströms (2017)

Hur man lyckas med klichéerna är ett mått på konstnärskapets kvalité och nivå. Be en oljemålare skapa en älg på ett berg i solnedgång och den enda väg som verkar möjligt att gå är den ironiska eller postmoderna. Det finns motiv och teman som borde läggas i karantän ett sekel för att sen kunna upplevas som friskt och nytt. Detta sagt inför den litterära klassiker som Marina Tsvetajevas Slutdikt utgör, nu utgiven på Ellerströms. Det är en långdikt som handlar om ett kärleksavsked i Prag, och det kunde ju ha varit ämnet för vilken ”skämskuddedagbok” för en 16-åring på estetprogrammet som helst, men som antytts ovan, det handlar om hur man hanterar motivet.

Nå, raljera lagom, det fanns allvarligare bevekelsegrunder för Tsvetajeva att befinna sig i Prag än de rent romantiska på 20-talet. Den efter första världskriget nyfödda nationen Tjeckien utgjorde en tillflyktsort för många författare och intellektuella som bildade den våg av braindrain som den sovjetiska totalitarismen skapade; hon var ett med sin modernism långt ifrån det programmatiska och platt politiskt som var idealet i den kommunistiska regimen, och först efter Stalins död ”återupptäcktes” hon när den censoriska tvångströjan knöts upp något.

Nå till boken själv då. Det handlar om en slags fördröjande långdikt som vill hålla kvar ämnet för sin låga och det hela räddas från det smetigt sentimentala genom att den är så eklektisk i formen, det är i alla fall första gången undertecknad läser en episk dikt som innehåller ren banal vardagsdialog.

Tsvetajeva vet att en bra författare använder få adjektiv och ändå lyckas måla upp exakta bilder, i detta fall tämligen stramt monokroma. Ett annat grepp att ta udden av det som hade kunnat bli plågsamt högspänt är att låta rytmen brytas, och genom partier som just i modern, krass mening tar udden av det stereotypt romantiska, såsom en ungkarl som i salongerna sprider pengar runt sig för sina… hålldamer.

Jag måste ta bladet från munnen och erkänna att episka långdikter är en litterär genre som inte får mitt hjärta att bulta eller nackhåret att resa sig; i mina ögon hamnar den ofta mellan stolarna språkligt komplext och narrativt lockande, ”att dras in i berättelsen”.

Just genom att Tsvetajeva saboterar och drar ner den här genren i smutsen är verkets styrka, den episka dikten är ju så stigmatiserad och förknippad med det heroiska, romantiska, löjeväckande, den är helt enkelt före sin tid och pekar framåt postmoderna textcollage. Samtidigt är den för att ha beskrivits som en av 1900-talets stora klassiker förvånansvärt traditionell, i långa passager rytmisk och sångbar, och det är befriande i denna era – mellankrigstiden – då så mycket skulle vara splittrat, metalitterärt och haltande orytmiskt.

JESPER NORDSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Jesper Nordström

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,
Gå till Toppen