ROMAN. Lis Lovén låter sig inte imponeras av Sinziana Ravinis roman ”Diagonalt begär” utan finner boken vara alltför ytfixerad och utstuderad.
Diagonalt begär av Sinziana Ravini
Modernista
Sinziana Ravini är synnerligen mångsidig. Ravini har en magisterexamen i konstvetenskap från Göteborgs universitet, en doktorsexamen i litteraturvetenskap från Heidelbergs universitet. Därtill är hon konstkritiker och skriver i bland annat Dagens Nyheter, Göteborgs Posten, Frog, SITE och Artforum.com. Hon undervisar även på curatorskolan ICART i Paris.
Det är som om hennes meriter påverkar och faktiskt även tynger hennes stil i den debutbok som nu utkommit i en svensk version. Hennes ”La diagonale du désir” utkom i Frankrike 2018. Den svenska titeln är ”Diagonalt begär”. Titelns diagonal kan sägas spegla en lust att kliva över från gräns till gräns och sedan hoppas att det ska uppstå ett möte i någon form av skärningspunkt.
Berättarjaget beger sig till en psykoanalytiker och berättar att hon vill att hennes romangestalt –Madame X – ska gå i analys. Hon förklarar det med att hon vill ta sin Madame till en högre instans. Sedan försöker hon leta reda på olika kvinnliga muser. Det är som om begäret ska förstås genom konsten och litteraturen.
Ett utstuderat projekt
Det ligger onekligen något akademiskt och utstuderat litterärt över hela projektet. Det är något knepigt med detta begär, som om det ligger utanför författaren själv. Ja, hon håller distansen till berättelsen och det begär som undersöks.
Jag tror att den som längtar tillbaka till tiden när postmodernism var högsta litterära mode kan engageras av texten. Själv känner jag mig närmast alienerad inför den. Författarens sökande efter litterära effekter är lite för uppenbart.
Intrigen är snårig och göms i själva sökandet efter det mest effektfulla i språkligt avseende.
Det här med att Madame X behöver nå en högre instans tror jag förklarar något grundläggande beträffande texten. Kanske är denna avsaknad av ett högre värde, just själva bokens budskap, men helt övertygad om den saken är jag inte.
Berättaren bor ihop med en trist och träig forskare, ja en parodi på en forskare, en man utan riktig substans. Begäret är konst, litteratur och effekter och det får mig att ana en spricka där en lust bortom poetiken tar form. För det här med effekter och begär fungerar liksom inte i den här kontexten. Det som borde vara rått och fult blir i stället ett slags högreståndskultur. Alla har fina jobb, är moderiktiga och kan och vet något som gör dem till synes spektakulära.
Sinziana Ravini är effektsökande
Ravini har en egensinnig stil, ja helt klart. Men det är något som framstår som besvärande ytligt i det fashionabla mötet mellan överklasskultur och erotik.
Och när berättaren söker sig till frimurarna och ägnar sig åt andlighet så känns sökandet som något påklistrat som adderas på grund av det litterära projektet. Jag kommer att tänka på Oscar Wilde och l´art pour l´art – detta att konsten i sig är sitt eget värde. Men hos Oscar Wilde finner man ”ytlighet” som är både sann och äkta. Och jo, det där erotiska sökandet i Ravinis text framstår som om det inte har någon reell förankring.
Det är som om erotiken i sig saknar kropp och kött och svidande synd. Synd i sig kan ju i sig bli oroväckande intressant i sitt gränsöverskridande. Omvälvande just på grund av det förbjudna. Men nu lever vi ju inte på 1800-talet så ”synd” i vår tid kan bli just så som Ravini beskriver den. Det blir effekter för effekternas egen skull.
Kanske är det ändå så att en konstnär eller författare behöver åtminstone ett uns av osäkerhet för att sökandet i sig ska bära frukt. Men i Ravinis roman saknas den osäkerheten helt och allt framstår som överdrivet medvetet och beräknande. Kort sagt: det konstnärliga överdådet ställer läsaren utanför texten.
info@opulens.se
