Roman som inte håller måttet

ROMAN. En välvillig läsning skulle kunna vara att Ola Nilsson inte har försökt skapa psykologiskt djup, utan snarare en mörk saga, skriver Anna Remmets om den aktuella romanen Vittring. 

Vittring av Ola Nilsson
Natur & Kultur

Jag vet inte vad som är mest tröttsamt: klichéartade utförliga beskrivningar av kvinnlig skönhet i litteratur eller konstateranden att skönheten i fråga är sådan att den ”inte går” att beskriva. Den femtonåriga Sigrids skönhet är av den senare sorten får vi i alla fall veta redan på första sidan i Ola Nilssons nya roman Vittring. Dessutom är den tydligen den sorts skönhet som döljer ”en djup smärta”, hur en sådan nu ser ut. Efter ett avstamp i sådana litterära plattityder är inte förväntningarna direkt på topp när jag tar mig an resten av berättelsen om Sigrid och hennes pojkvän Ilian som bor i en liten jämtländsk by i mitten av 80-talet. Och det är också en av många stereotyper nedtyngd historia som Nilsson, tidigare belönad med Norrlands litteraturpris och Svenska Dagbladets litteraturpris, dukar upp här.