Redan alldeles oumbärlig: Natur och Kulturs litteraturhistoria

Litteratur.
Professorerna Carin Franzén och Håkan Möller har varit redaktörer för den alltigenom imponerande Natur & Kulturs litteraturhistoria. (Foto: Sara Mac Key).

VÄLAVVÄGT. Förtjänsterna är överväldigande i Natur & Kulturs litteraturhistoria vars kompakta mängd av fakta balanseras av alltigenom kloka och välavvägda omdömenskriver Ivo Holmqvist.

Natur & Kulturs litteraturhistoria 
Red: Carin Franzén och Håkan Möller
Natur & Kultur

Det finns fortfarande oförväget folk som vågar sig på att sammanfatta världslitteraturen på egen hand. De var fler i det förgångna när översikterna kunde begränsas mer i tid, geografi och genrer.”Klæbehjerne” är ett träffande danskt ord på någon som är försedd med gott minne – Politikens nudanska ordbok definierar det om ”en særlig evne til at huske det man lærer.” Lärdomsgiganten Henrik Schück hade en sådan klisterhjärna, hans minne var ofelbart. Det var till nytta när han, samman med Karl Warburg, ägnade tre (och i en andra upplaga fyra) band åt vår inhemska litteraturhistoria, och sju åt den allmänna som han förde fram till romantiken.

Sådant gör knappast någon längre även om Göran Hägg fortsatte Den svenska litteraturhistorien med Världens, och Bernt Olsson och Ingemar Algulin lät Litteraturens historia i Sverige följas av en översikt om den i världen (vars senaste upplaga är reviderad och utvidgad av Johan Sahlin). Jag har under år av läsning haft nöje av Schück men mer nytta av modernare översiktsverk som Bonniers allmänna litteraturhistoria i flera band (Bengt Holmqvists del är den mest imponerade av dem), de tolv delarna av Litteraturens världshistoria som skrevs av nordiska forskare och som hos oss gavs ut av Norstedts, och en lång rad världslitterära Guides och Companions från Oxford och Cambridge, bland mycket annat.

För tio år sedan samlade Margareta Petersson ett dussin medarbetare för sin Världens litteraturer – en gränsöverskridande historia, och sex år senare kom en pendang, Nordens litteratur, i redaktion av henne och Richard Schönström. 2019 gav Aarhus universitetsforlag ut den resonerande översikten Verdenslitteraturer som är en stimulerande bok i överkomligt format, på knappt 500 sidor. Baksidestexten har fog för sig: ”Verden er fyldt med fascinerende tekster”, och boken håller vad den lovar. Den ”fokuserer på den litteratur, som ikke fylder meget i uddannelser, bogudgivelser og medier, men som trækker tråde tilbage i verdenhistorien og giver nye perspektiver på vor tids globaliserede verden.”

Orden skulle delvis kunna gälla också för det senaste exemplet på denna läslockande litteraturart, den alltigenom imponerande Natur & Kulturs litteraturhistoria, redigerad av Carin Franzén som är professor i litteraturvetenskap på Stockholm universitet och Håkan Möller som är det i Göteborg. Det är en bastant volym på 960 dubbelspaltiga sidor, skriven av arton experter från en rad universitet och högskolor här i landet (än fler avtackas i förordet). Det börjar i mellanflodslandet, och går vidare till Egypten och Kina, därefter Bibeln, Grekland, Rom. Efter drygt hundra täta sidor har man nått till Indien och Sydostasien, Japan och Afrikas äldre litteratur, efter ytterligare femtio är man framme vid den arabiska medeltiden, och så följer gamla bekanta: islänningasagorna, Rolandssången, Tristan, Romanen om rosen, Villon, de nordiska balladerna. Därefter vandrar man genom en ännu mera välkänd terräng; Dantes kretsar, Chaucers Canterburysägner, Den heliga Birgittas visioner.

Sedan Bysans (till nytta om man ska förstå Gunnar Ekelöf sena diktning), Koranen och Sufismen (Tor Andræ kunde förstås ha nämnts). De senare sju av de sammanlagt tio kapitlen täcker in tiden från 1400-talet till dags dato, med avsnitt om ”En globaliserad litteratur” (Tomas Götselius) och om 1600-talet (Carin Franzén) fram till Jesper Olssons ”En överlastad värld: 1950-2020”. Mellansticken behandlar bland annat ”Litteratur och politik” (Stefan Jonsson), ”Litteratur och bildkonst” (Lisa Vikström), ”Boken och bokmarknaden” (Johan Svedjedal), ”Litteratur och film” (Lars Gustaf Andersson) och ”Litteratur och musik” (Axel Englund). Otto Fischer skriver om förnuft och känsla på 1700-talet, Mattias Pirholt om extas och melankoli under första hälften av 1800-talet, Åsa Arping om realismen, och Mats Jansson om modernismen under det tjugonde seklets första hälft: en vidsträckt terräng, genomvandrad och mångsidigt kommenterad.

Vi hjälper färfattare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Det är mycket bra, upplysande och tänkvärt. Varje sida lockar till närmre bekantskap med det som behandlas vilket förstås är avsikten när boken kommer att användas som kursläsning i litteraturvetenskap för studenter som nog aldrig bläddrar i Schück eller plöjer genom Georg Brandes Hovedstrømninger i det 19de Aarhundredes Litteratur (han nämns förstås på flera ställen). Som alltid kan man ha petimetersynpunkter på vad som omnämns, och vad icke: Proust men inte Anthony Powell, Patrick White och Janet Frame men inte Christina Stead, Frank Sargeson eller C. K. Stead, Roger Martin du Gard men inte Georges Duhamel, Werfel men inte Döblin eller Fallada, Grass men inte Siegfried Lenz eller Anna Seghers, Thomas Mann men inte hans bror Heinrich eller son Klaus, Pasternak men inte Paustovskij, Solzjenitsyn men inte Sjolochov (men där kan man läsa vidare i Sture Packaléns Tysk litteratur och Per-Arne Bodins nya Rysk litteratur i tusen år).

De tolv spalterna rekommenderad vidare läsning är både bra, varierad och aktuell men kunde gärna ha varit dubbelt så omfångsrik. Men intet görs för sina fels utan för sina förtjänsters skull och ska bedömas därefter, det påpekade redan Thomas Thorild (som finns med, dock bara för sin brevväxling i ungdomen, som ett exempel på 1700-talets svärmiska vänskapskult). Och förtjänsterna är överväldigande i Natur och Kulturs litteraturhistoria vars kompakta mängd av fakta balanseras av alltigenom kloka och välavvägda omdömen.

IVO HOLMQVIST
ivo.holmqvist@opulens.se

Det senaste från Litteratur

0 0kr