Poetik kan betyda lite vad som helst

Litteratur

ESSÄ. ”Litteraturvetarna gör helt enkelt för litteraturen vad patologerna gör för medicinen”, skriver Erik J. Rudvall i sin följetong (läs första delen här) om litteratur och litteraturvetarens roll. 

Ett annat exempel på litteraturvetenskapen och dess besatthet av begreppsbyggande är poetiken. Med tanke på att det nu är runt 2 350 år sedan Aristoteles publicerade sin Poetik kan man tycka att litteraturvetarna har haft god tid på sig att diskutera vad detta är, och man får väl ge dem att de faktiskt har försökt. Problemet är att de för varje ansats har kommit längre och längre ut i kognitiva utmarker där det är svårt att hitta fäste eller ens markkontakt.

På den gamla goda tiden, det vill säga när litteraturvetenskapen kallade sig Litteraturvetenskap med poetik, var poetiken ”läran om hur diktverk är eller bör vara utformade”. Det är ju skräckinjagande i sig, särskilt som litteraturvetarna alltid har ansett sig bättre skickade än författarna själva att formulera poetiken.

I och med strukturalismen blev poetik ett modeord. Strukturalismen kunde ju sägas ägna sig åt att söka kunskap om vissa minsta element i kulturens historia, och för litteraturvetarna innebar detta att man studerade litteraturens allmänna lagar snarare än enskilda verk och författare. Ja, det begriper ju både du och jag att man inte kan analysera helheten utan att studera delarna, men det var så de strukturalistiska litteraturvetarna ville se sig. Naturligtvis slutade det med att de sedan tillämpade sina rön just på enskilda verk och författare i alla fall. Strukturalismen ledde dessutom ”till en djupgående och varaktig teoretisering av litteraturstudiet”, skriver Nationalencyklopedin.

Trodde du att det skulle bli bättre med en marxistisk analys, då?

Glöm det, marxisterna analyserar de litterära verken som uttryck för de ideologier som producerat dem. Så mycket för konsten, alltså, och mycket längre bort ifrån det kreativa skapandet, och upplevelsen av konsten, är det svårt att komma.

Det finns alltid hopp

Men det finns hopp. Det finns alltid hopp, även om mörkret är kompakt och litteraturvetarna regerar. I mitt fall fann jag hoppet på Författarskolan, Lunds universitets akademiska blott tio år gamla utbildning i litterärt skrivande, där jag så småningom erövrade magisterexamen. Även på Författarskolan har litteraturvetarna knaprat åt sig en betydande del av makten, men om de här individerna är renegater eller bara har en ovanlig förståelse för den kreativa processen och den skapande människan är osäkert, men det var faktiskt en litteraturvetare som gav mig den första praktiskt användbara introduktionen till stilistik som jag har varit med om. Och tro mig, mitt intresse för litteraturen och skrivkonsten har gjort att jag har varit med om ett par stycken.

Och nej, stilistikintroduktionen genomfördes inte i form av den sedvanliga obduktionen av döda texter. Tvärtom bestod den av en inspirerande och lustfylld övning på temat ”vad händer om vi gör så här? eller så här i stället? eller så här?”. Detta är ju ganska rimligt, eftersom vi var där för att utveckla vårt skrivande. Icke desto mindre är det unikt, och jag kan sätta en månadslön på att övningen skulle innebära en radikal förbättring, för att inte tala om kunskapslyft, även på valfri grundkurs för litteraturvetare.

Jordens minst kreativa verksamhet

”Normalt” är stilistiken ju en av jordens minst kreativa verksamheter, ett verktyg för den som verkligen inte kan skriva skönlitterärt själv. Litteraturvetarnas hämnd på författarkåren. Nationalencyklopedin definierar stilistikens syfte som ”att normera och beskriva text”. Och ja, jag kan inse stilistikens värde som redskap för analys, men som författare värjer jag mig instinktivt, nästan fysiskt, för den. Inte i den form jag äntligen mötte den på Författarskolan, men i alla andra. Läsaren av denna text har med stor sannolikhet själv mött dess själsdödande egenskaper.

I litteraturvetarhänder blir formen nämligen lätt viktigare än verkets själ. Genom att analysera utanverket tror litteraturvetarna att analysen är färdig. Stilistiken används som ett redskap för att riva ner. För matsmältningen, skulle man kunna säga.

Litteraturvetarna gör helt enkelt för litteraturen vad patologerna gör för medicinen. När litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki säger att ”En författare vet lika mycket om litteratur som en fågel om ornitologi” är han förvisso slagfärdig men också ignorant, och det han främst gestaltar är inte sin överlägsna intelligens utan snarast en lomhördhet inför kreativitetens väsen.

”Därför gör jag de val jag gör” 

Men åter till ämnet; även poetiken fick faktiskt en användbar definition på Författarskolan. På sitt sätt innebär den ett återvändande till tiden före strukturalism och marxistisk litteraturteori, för så här enkelt formulerades den tudelade poetiken:

Normativ poetik, det vill säga ”så här bör man (eller jag!) göra för att på bästa sätt materialisera en text som ännu inte är skriven”. Den normativa poetiken formuleras ofta i manifest och programförklaringar; påtagligt ofta skrivs den i brytningstider. I egna projekt kan poetiken användas för att skapa legitimitet för det egna skrivandet: ”därför gör jag de val jag gör.” Det förekommer för övrigt ofta att författaren faktiskt skriver ut, formulerar, sin egen poetik som en del av det egna verket. 

Denna del av definitionen följdes av en paradox som närmast för tankarna till Woody Allen, apropå den ryske litteraturvetaren Michail Bachtins Dostojevskijs poetik, utgiven många år efter mästarens död: ”Jag förstår inte hur Dostojevskij kunde skriva sina böcker utan att ha läst den här.”

Deskriptiv poetik är däremot snarast en uppgift för läsare, ett sätt att analysera villkoren för den skrivna texten: ”hur berättar texten? hur vill den bli förstådd?”. Ofta möter vi den deskriptiva poetiken i form av läsarens åsikt, exempelvis som recensioner, essäer eller uppsatser.

Erik J Rudvall

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Erik J Rudvall

 

 

 

 

 

 

 

 

Erik J. Rudvall är skribent och författare skolad i dagstidningsmiljö. Han är född i Stockholm men naturaliserad skåning sedan många år. Förutom sina skönlitterära skriverier fördjupar han sig särskilt gärna i texter om skrivandets och läsandets teori och praktik.

Det senaste från Litteratur