ESSÄ. Enel Melberg har skrivit en essä om paradisfågelns betydelse i Selma Lagerlöfs diktning. Melberg är författare till boken ”Paradisfågelns flykt, en roman om Selma Lagerlöf.”
Paradisfågeln
Med anledning av de nyligen utdelade Nobelpriserna kommer jag att tänka på några tacktal, vilka ingår i pristagarnas uppgifter. László Krasznahorkai tackade sin storebror som hade tagit upp honom på axlarna så att han fick ett annat perspektiv på världen och sedan en rad författare och andra som haft stor betydelse för honom.
Selma Lagerlöf gjorde sin vana trogen om tacktalet till en liten saga. Hon beskriver hur tåget på väg till Stockholm plötsligt gör en avstickare upp till himlen, där hon träffar sin far. Man har gärna tolkat det som ett tack till fadern för all litteratur och värmländsk festivitas han bestod med under henne uppväxt. Men det är snarare tvärtom, hon vill visa honom: se här, pappa, se hur långt jag har kommit, du som tyckte jag var dum när jag var barn och som senare inte tyckte jag behövde utbilda mig, se, jag har kommit längre än någon annan i min släkt! Och sedan tackar hon också en del författare, bland dem sin kära väninna Sophie Elkan.
När man tar emot Selma Lagerlöfpriset som utdelas varje år ska man också hålla ett tacktal, och Inger Edelfeldt gjorde 2022 en parafras på Lagerlöfs då hon också lät tåget åka ända upp i himlen, där hon bland andra träffade Selma själv. Lotta Lotass, som fick priset 2014, gjorde i stället en exposé om fåglar i Selma Lagerlöfs författarskap och avslutade med ”urfågeln”, paradisfågeln, som gör henne till författare.
När jag gör en omläsning av Olof Lagercrantzs skarpsynta och eleganta essäsamling ”Tretton lyriker och Fågeltruppen” från 1973, återfinner jag paradisfågeln i artikeln ”Den klassiska fågeltruppen”.
Lagercrantz ramar in sin utläggning om fågelmotivet i lyriken genom att bjuda in oss till ett dammigt museum där han hittar olika slags fåglar och deras symboler, ända från antiken och renässansen till samtiden; alltifrån Fenix, gripen, örnen, pelikanen, tranan, korpen, duvan och svanen till paradisfågeln. Innan dess har vi också fått beskåda påfågeln som vänder på huvudet och stolt betraktar sin stjärt. ”Den borde i stället titta ned på sina fötter som är allt annat än vackra och den borde betänka att den har en ful röst.” Annat är det med paradisfågeln.
”Paradisfågeln svävar förbi. Den går utan ben och flyger utan vingar och den är en bild av en människa, vilken vänder alla sina tankar mot Gud. Den som en gång hör paradisfågeln sjunga förnimmer evighetens brus och seklen rinner förbi som sekunder. När han vaknar upp är alla hans kära döda och av hans hus finns endast ruiner kvar. Men i minnet av den enda, stora stunden, då fågeln sjöng, har han fullgod ersättning och sörjer ej.”
Detaljen om att paradisfågeln skulle sakna fötter skulle Lagercrantz kanske ha kunnat hämta från Selma Lagerlöf. I sin minnesbok ”Mårbacka” berättar hon hur hon, ”den lilla flickan”, en gång, när hon var tre och ett halvt år, plötsligt inte kunde gå. Hon ligger ensam i sin säng i vindskammaren som hon delar med sina äldre syskon, och ska gå efter dem över den lite skrämmande vinden, när hon inte kan resa sig ur sängen. ”Hennes ben voro som de inte tillhörde henne. Hon hade ingen makt över dem.” Det ska sägas att hon dittills mycket väl kunde både gå och springa, den berömda hältan som hon led av hela sitt liv berodde på en höftskada hon fått redan vid födseln. Och det kan påpekas att Selma i samma veva får en liten syster. Men nu är hon helt förlamad och måste bäras överallt av den annars så sträva barnpigan Back-Kajsa.
Förlamningen resulterar i att Mårbackafamiljen reser till Strömstad, för att den lilla flickan ska få söka bot i havsbad. Väl där bor de hos en kaptenska som berättar att hennes man har ett skepp som heter Jakob och där det finns något som flickan nog skulle tycka om att se. Det är nämligen en paradisfågel. Hon frågar vad det är. ”Det är en fågel från paradiset.” Detta väcker förstås hennes fantasi och hon får för sig att eftersom den har med Gud att göra så skyddar den kaptenen, och kanske skulle den kunna göra något också för henne.
När dagen kommer då Jakob lägger till hoppas hon att kaptenen ska ha fågeln med sig och väntar sig att den ska sitta och sjunga i träden, men den syns inte till. Då lovar fadern att de ska gå ombord på båten och titta på den. Ett par matroser hoppar ner i deras roddbåt för att hjälpa dem upp för fallrepstrappan, och den första de får tag i och bär upp är den lilla flickan. De lämnar henne ensam däruppe ett tag, men så börjar hon se sig om efter paradisfågeln. När hon inte upptäcker någon frågar hon en lättmatros efter den.
”’Kom med, så ska du få se honom’”, sade han. Han räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom”.
Och där finns den, den är visserligen uppstoppad och den står på ett bord. Den är ännu underbarare än hon tänkt sig. Kajutvakten visar henne de långa hängande fjädrarna och säger: ”Se, det syns, att den är från paradiset. Den har inga fötter.”
Först nu märker hon att underverket har skett: hon har gått själv ditner.
Paradisfågeln kommer att följa Selma Lagerlöf i hennes diktning. Hon skaffade sig också, i brist på en sådan fågel, en påfågel som än idag (i flera generationer) vankar omkring på Mårbacka. Fåglar spelar en stor roll i hennes författarskap, vi behöver bara tänka på Nils Holgersson eller vedergällningens skator som attackerar den elaka ”skatfrun”, i ”Gösta Berlings saga”, grevinnan Märta på Borg, som hellre ger en nyrökt skinka till skatorna än till en tiggarkäring från Dovre. Denna utslungar då förbannelsen: ”Dig själv ska skator äta!” Men vi får inte glömma duvorna som kommer till Selma Lagerlöf om natten, inspirationens fåglar. Men vad står paradisfågeln för hos henne?
Först och främst är det ordet, det är ordets magi som tillsammans med de associationer det väcker drar i en och som kan få en att antingen förflyttas till andra världar eller att utföra verk man inte trodde sig om.
Fågeln ”som kom från Paradiset och väckte hennes fantasi, denna färggranna varelse från evigheten, ett bud till just henne; hon skulle ställa sig på egna ben och gå, hon skulle flyga, hon skulle skapa världar som kunde vinna hjärtan och få folk att drömma, men var det inte också något den förebådade? Nu när hon tänker efter var kanske detta bud från Paradiset också ett varsel hon ännu inte förstod sig på som barn, men som nu framstår allt klarare för henne?”, skrev jag om den åldrande Selma i min roman ”Paradisfågelns flykt” 2020.
Hon använder detta bud från evigheten även som ett dödsbud. I Gösta Berlings saga är det den unge kapten Uggla som ligger för döden och hans mor tröstar honom: Hon säger att han ska få en egen stjärna, som först är kall och mörk, men han ska arbeta på den så att den blir ljus och varm och fylla den med blommor och örter, gaseller och näktergalar. ”Och när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd med paradisfåglar.”
Detta ord, detta namn på en fågel kan få stå som symbol för litteraturens förmåga till flykt; genom inspirationen och skaparkraften hos dem som skapar den samt fantasin hos dem som tar mot den.
info@opulens.se
