EKVILIBRIST. Ivo Holmqvist har läst en aktuell bok om Falstaff, fakir, pseudonym och alter ego för 1800-talsförfattaren och humoristen Axel Wallengren.
Kring Fakiren av Sven Bjerstedt
Ekström & Garay
Redan omslaget på Sven Bjerstedts ”Kring Fakiren” (Ekström & Garay) är lyckat: Fredrik Tersmeden som ritat det har låtit Falstaff, fakir (dvs Axel Wallengren son var född 1865 och som dog i lungsot redan 1896) jonglera med flera huvuden, ett av dem Strindbergs. Fakirens uppdrivna ekvilibristik med orden var enastående men inte alldeles unik. I tretton lärda kapitel som vittnar om Bjerstedts mångåriga forskarflit (redan 1980 intervjuade han förläggaren Hans Künzel som tidigt gav ut Fakiren) redogörs för andra vildsinta skämtare under Fakirens korta levnad, och några i en senare tid. Slutkapitlet avhandlar Fakirinnor, en av dem Astrid Lindgren vars första version av Pippi Långstrump var betydligt mera otyglad än den som kom i tryck och som blev mycket bättre, som Ulla Lundqvist noga redogjorde för i sin doktorsavhandling ”Århundradets barn: fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar” 1979. Andra är den likaledes lungsjuka och tidigt bortgångna Harriet Löwenhjelm (”Min ventrikels stora krav/ jag med pickels spisar av”) och kritikern Klara Johanssons tidiga spex-skriverier.
På andra sidor återupplivas fler bortglömda skämtare på vers, en av dem Karl Benzon, signaturen Bob. Han finns nämnd i Frank Hellers självbiografiska ”På detta tidens smala näs” som ”en excentrisk skald, Bob Benzon, som visst numera är glömd, fast hans förryckta rimmerier nog ha utövat inflytande på håll där man inte skulle misstänka det.” Frank Heller-specialisten Dag Hedman som anser att Benzon är underskattad påstår att han ”tillhör stilistiskt den lundensiska studenttraditionen med dess stilblandningar, paradoxmakerier, halsbrytande vändningar, oväntade sammanställningar, lärda anspelningar, respektlösa parodierande och överlägsna berättarattityd.” Det är ett bra signalement också på Fakiren.
En annan skribent i samma genre var järnhandlarsonen Johan Adolf Wigforss som 21 år gammal var Axel Wallengrens medförfattare till spexet ”Guvernörens staty” 1892. Han skrev dessutom lustspelet ” Sten Stensson Stéen från Eslöf” som Nils Poppe spelade på film och som ett hotell på torget i den staden är uppkallat efter. Han tycks ha åstadkommit en sjättedel av Fakirens ”Envar sin egen professor”. I Wallengrens novell ”Mannen med två huvuden” finns vidare figuren Kull som skämtar minst lika vildsint som Fakiren själv, eller som Ur-Pippis författarinna: ”I dag vil jag tala om ett mycket viktigt spörsmål […] om den för oss alla nödvändiga tjärleken till de hedniska och afrikanska negrarna, de där vandra i synd och sand ända upp till munnen, med vilken de i sin förstockelse äta upp missionärerna.”
Är det roligt? Måttligt… Det där går tillbaka på en annan lundensisk humorist, Carl August Jaensson Kullenbergh som var son till en spritbolagsdisponent i Kalmar och som inte heller han blev gammal, han dog 1918. Andra lokala skämtare i kretsen kring Axel Wallengren var journalisten Waldemar Bülow vars ”Allvarsord” alltid är bra att ha till hands om man vill citera något lustigt. Till Axel Wallengrens bekanta hörde också Strindberg som bidrog med ett företal till ett urval av hans skriverier och som enligt historieprofessorn Sture Bolin efter Fakirens död sägs ha sett ”kvinnor stå lik i de rum som han sommaren 1897 hyrde i det wallengrenska huset på Tomegapsgatan”. Där hade Fakirens mor, helsyster och halvsyster avlidit kort dessförinnan. I sin ”Jule-stuga” i Söndags-Nisses julnummer 1896 rimmade Fakiren ”Strindberg guldet vill fixera/ för att mig testamentera.” Men av Strindbergs alkemistiska ansträngningar blev bara hans sönderbrända händer.
I ett par kapitel på gränsen till det petimeteraktiga nagelfar Sven Bjerstedt verben och rimmen hos Axel Wallengren så noga att det skulle få klart godkänt på ett seminarium i Nordiska språk. De inledande orienterande avsnitten om Axel Wallengren och om hur samtiden såg och eftervärlden sett på honom är mera väsentliga: hans ”livssituation […] präglades av den klassiska motsättningen mellan Bürger och Künstler. Å ena sidan fanns ambitionerna och plikten, å andra sidan dragningen till fri skapande verksamhet […]Anders Österling menade ett det är ´dubbelnaturen, som gör hela hans typ intressant att studera.’” Sven Bjerstedt nämner på flera ställen generöst Carlhåkan Larséns bok om Axel Wallengren från 2015, och i sina upplysande fotnoter förtecknar han noga en stor del av den omfattande litteraturen kring Falstaff, fakir. Mer av honom om Axel Wallengren finns att läsa i Fakirensällskapets medlemsblad.
ivo.holmqvist@opulens.se
