ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.
Det räcker med att läsa en dagstidning för att tro Olof Lagercrantz: ”Vi befinner oss i en period av andlig förråelse och barbari och det förfärliga är att vi inte märker det, därför att vi är bedövade av de tekniska och materiella framsteg som skänker spänning och njutning.”
Det primära i Lagercrantz’ biografier är den enskilde. Samtiden är bakgrund. Den enskilde har en egen vilja och ett eget val. Massans foglighet under totalitära regimer har fött en misstro mot den enskilde och urblekt individen till ett färglöst substrat.
Ändå är det på den enskilde det kommer an. De som vid massmötet i Berlin inte gjorde hitlerhälsningen!
Att det finns ett personligt imorgon, ett sant med och mot de sanningar vi får höra. Om samtiden strider mot den mänskliga naturen – och våra möjligheter till lycka – må vi ta hjälp av konsten och vetenskapen
De ideologiskt styrda intellektuella har ett budskap, de vrider och vänder det, ibland syns näsan, ibland nacken.
Idéerna har fått ny ström av ett behov i tiden.
Vilka spår betyder mening? Vilka spår får oss att vända uppmärksamheten mot nytt håll, mot något som står i vår makt?
Det finns en förnöjsamhet, Voltaires och J C Powys’: förnöjd med vardagen – men inte med vad man åstadkommit. Förnöjsamhet som gör en glad, arbetsför, energisk.
Göra sig tillgänglig en anspråkslös energi är att få ork.
Lyckans väsen lär till 50 % bero på gener, till 40 % på livsåskådning. Endast till 10 % beror stämningen i vårt liv på yttre omständigheter, samhällssystem osv.
Att som kikuyun (Karen Blixens Den afrikanska farmen) – och som den visvordne Job – kunna följa slumpens kast!
Även i ghettot finns den personliga hållningens spelrum.
Man kan lära av all erfarenhet. Av allt man läser. Konsten, kanske kunde jag en gång lära den, är att ta the jump – ett förtröstansfullt steg – tillbaka till sitt eget spår.
Det går att ändra sitt förhållande till världen.
En kvinnlig vetenskapsman drabbades av stroke. Blödningen fick hennes analytiska verksamhet att försvinna och hon fick uppleva vad hon saknat: närvaro, ”vilande dag” (Gunnar Björling). En aktiv förnöjsamhet. Planerna, målen – satta ur spel. Den analytiska förmågan återkom, men ”vilande dag” var vad hon i fortsättning utgick från och vände åter till.
Hon hade återfått en ”naivitet”.
Det finns goda traditioner och seder som efter människans mått under årtusenden slipats ut, som stenar vid en havsstrand. Gentlemannen.
Mognad är allt? Vägen till mognad: ”uppväxandets vaccinationer”. Men det finns människor som vaccinerats till skuggor av den unika personlighet de var som barn och tonåring. Den som förlorat spontaniteten – på gott och ont, obotlig – är felvaccinerad.
När Heidenstam berättar Karl XII är det just det artonåriga lynnet som sprids till soldater och folk som fascinerar honom. Framför allt (Del 2) dess immunitet och förädling i nederlaget. Den svenska fattigdomens betydelse. En dröm. Men en vacker dröm.
Det är genom fotona – och alltså kameran – fotografen får ny blick. En distansering som, medan livet går vidare, kan betraktas och begrundas.
info@opulens.se
