Obskyr, ockult men verkligt läsvärd lyrik

Litteratur.
Lina Österman. (Foto: Häktet grafik)
Lina Österman. (Foto: Häktet grafik)

LYRIK. Lina Österman är något av en udda fågel på den svenska poesiscenen. “Just därför bör ni läsa henne,” skriver Erik Bovin som läst hennes senaste diktbok “Förnimmelser”.

Förnimmelser av Lina Österman
Vendels förlag

Det har gått en tid sedan Lina Österman debuterade med Flodsökare (2014) på det numera omsusade förlaget Modernista. Hennes återkomst till poesin, i bokform, sker med Förnimmelser på lilla Vendels förlag.

Samlingen inleds med att diktjaget befinner sig på Mont Saint-Michel i norra Frankrike, detta praktfulla kloster på en ö, i gränslandet mellan Normandie och Bretagne. Därifrån inleds ett betraktande och besjungande av världen, det förflutna och det kommande.

Enligt sägnen ska kyrkoherden S:t Aubert hemsökts av ärkeängeln Michael (som omnämns och tillbeds inom flera monoteistiska religioner. En himlens beskyddare, näst efter gud, eller något så udda som en godhjärtad dödsängel, beroende på vem du frågar). I drömmarna uppmanade ängeln kyrkoherden att bygga ett kloster. Aubert ville först inte ta till sig ängelns budskap. Så en natt drömde kyrkoherden att ängeln satte sin tumme mot hans panna. Då Aubert nästa morgon vaknade upp med ett hål i pannbenet fick han, förståeligt nog, bråttom att verkställa bygget.

708 restes ett litet kapell. Först långt senare uppfördes det kloster och den kyrka som årligen lockar miljontals besökare.

Diktjaget rör sig vidare, bland annat till Kairo och San Francisco medan läsaren förs fram och tillbaka över ett vitt tidsspann – här refereras friskt till myter, mystiker och konstnärer från skilda epoker.

En andlig tematik slås an direkt, och en undergångsstämning. Koraller ruttnar medan samtidsmänniskan tar sin tillflykt till poolen för att glassa i solen, obrytt resignerade inför sin narcissism.

Jag tolkar det som att diktjaget har svårt att finna sig i denna kristid och söker efter en ny färdriktning. Visst är det lätt att bli utled på en samtid som hyser en överdriven tilltro till instrumentella värden. Diktjaget frågar sig: ”Hur ska vi någonsin hitta / när alla instinktiva vägar gått förlorade?”

Förnimmelser påminner en aning om Johan Lindbloms Sakrament som jag skrev om häromåret. Likt Lindblom markerar Österman sin distans från en nu-fixerad samtid genom sin lätt arkaiska stil emellanåt kryddad med ord man inte alltför ofta stöter på, som ”glödgar”, ”sublunarisk” och ”mandorla”.

Vissa dikter är alltför polerade, somliga utsagor framstår som klyschor, och bildspråket snuddar stundvis vid pekoral.

Poeten får lov att ta sig stilistiska friheter; i urminnes tider har poeter av olika slag töjt på språket. Vissa rader är dock så märkligt utformade att det troligtvis är fråga om rena korrekturfel.

Men Österman återvinner mitt förtroende då samlingen, med sitt omfång på 106 sidor, rymmer tillräckligt många bedårande dikter.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Österman vet att de flesta försök att verbalisera tillvarons andliga dimension är fruktlösa. Därför ser hennes poesi ut som den gör med enradingar som samsas med kortare dikter. Det oskrivna på boksidorna står för den språklöshet som uppstår när man ställs inför det ofattbara, det som endast går att förnimma. Ett andligt sökande gestaltas kongenialt med Östermans öppna och processuella poesi.

Vissa dikter ger uttryck för en oförblommerad ockultism man sällan möter i samtidspoesin. Särskilt uttalad i dessa rader:

I spiritistiska seanser med skriften som en psykograf
Söker jag kontakt med andar ifrån Lombardiet

Och glödgar tre orakelben
Med hopp om att en spricka öppnar sig

I allt detta ofattbara

De stora förlagen ger sällan ut ockult lyrik, troligen med motiveringen att den helt resolut är världsfrånvänd. Tur att det finns modiga förlag som Vendels förlag som inser värdet av obskyr lyrik.

Sett till allt vi tvingats utstå de senaste åren, med skogsbränder, covid-19, demokratihot och krig, kan man verkligen fråga sig om inte världen har vänt sig från sig själv? Varför vore det inte relevant med en poesi som uttrycker sökandet efter en djupare mening än den technoimperialismen och nyliberalismen erbjuder?

Österman är något av en udda fågel på den svenska poesiscenen. Just därför bör ni läsa henne.

ERIK BOVIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr