Ny bok om den tyska hösten

Litteratur.
Harald Jähner. (Bildkälla: Wikipedia. Montage: Opulens)

EFTERKRIGSHISTORIA. ”Hur återuppbygger man en stad som blivit en ruin? Hur tar sig människor fram i ett land som kapitulerat och som mer eller mindre bokstavligt har blod på sina händer.” Robert Myhreld har läst Harald Jähners Vargatider – Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955.

Vargatider – Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955
Av Harald Jähner
Daidalos förlag

Jag tror det var Hanna Krall som lade i dagen för mig det uppenbara – att människorna som överlevde andra världskriget, som kom hem från förintelseläger, arbetsläger och olika fronter, skulle ha någonstans att bo. Men husen och lägenheterna som tidigare varit deras hem var nu bebodda av andra. Om hemmen nu inte var grus. Åren går och de nya ägarna blir hemmastadda i sitt bo. Med nya möbler och egna barn som springer runt och gör det barn gör. Konflikten blev ofrånkomlig när det visade sig att de forna ägarna hade fräckheten att vara vid liv och hänvisa till sin besittningsrätt. Särskilt om husockupanterna själva inte hade någonstans att ta vägen. Tusen och åter tusen hem låg vid krigsslutet i ruiner.

Hur återuppbygger man en stad som blivit en ruin? Hur tar sig människor fram i ett land som kapitulerat och som mer eller mindre bokstavligt har blod på sina händer. Det och andra frågor ställer sig Harald Jähner i Vargatider – Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 som nu kommit ut på Daidalos. Ansatsen är alltså att med god populärvetenskap vidga kunskapen för läsaren som bara har koll på de stora dragen för Tysklands efterkrigshistoria. Skolkunskapen om man så vill med där typ Muren byggs, Marshallhjälpen anländer och Muren sedan rivs. Jähner bemästrar det populärvetenskapliga hantverket och gör läsningen enkel och informativ om än inte lika driven och finurlig som går att läsa på annat håll.

Jähner är journalist och författare samt hedersprofessor vid Konsthögskolan i Berlin. Det är med ett handgrepp lika vid som en skogshuggares han skriver boken. Kapitlen kan heta allt från I ruinen, Dansmani, Den stora folkvandringen till Kalla kriget inom konsten och demokratins formgivning samt Bortträngningens tongångar. Ett brett anslag fordrar djup bildning inom de områdena.

Det går knappt att ana från min lilla datastol hur – situationen  där städer är i ruiner och tusentals familjer utplånade eller upplösta – kan upplevas. Att komma i kontakt med sina familjemedlemmar eller vänner var i många fall hart när omöjligt. Skiftningen mellan hopp och förtvivlan måste ha tärt. Det finns en bok av Marguerite Duras – Smärtan – som ger en liten ingång till detta, som lämnar en liten glänta i en för mig overklig verklighet. Hon väntar på lägerfången Robert Antelme, som faktiskt överlever och själv skriver en oförskämt bra bok – The Human Race. Ni bör läsa båda.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Att många vid krigsslutet gick ut och ”skrattade, dansade, festade” kan låta makabert men de psykologiska och sociologiska aspekterna kring detta i Vargatider fascinerar. Den ”första ovissa ockupationstiden visste glädjen att ha överlevt inga gränser. Många levde bara för stunden och om denna råkade vara toppen ville man få ut det mesta av den. Det förekom utbrott av sprudlade livsglädje, en galen nöjeslystnad.”

Apropå ruiner. Människor kunde vara just veritabla sådana. Möjligtvis var nöjeslystnaden ett sätt att hålla mörkret på avstånd genom att hänge sig åt frigörande aktiviteter. Känslan av att vara vid liv måste få utlopp. Antingen gick man ut med ett positivt sinne eller så hemföll man åt dystra tankar och en långsam undergång. Alla hade naturligtvis inte denna möjlighet; saker som setts och upplevts kan inte glömmas i första taget.

Som nämnts existerade många städer inte längre i det skick de var innan kriget. Dresden hade försvunnit i lågor och explosioner. Hämndaktioner från de allierade hade förseglat hemmens öde och Berlin bombarderats från luften och två fronter. Sten i olika storlekar var främst vad som återstod. Och dansande människor då. Bönderna däremot hade i stort förskonats och de satt på hårdvaluta: mat. Ockerpriser var det som gällde och människor strömmade till marknadsplatserna från städerna. Släktklenoder byttes mot litet mjöl och potatis. Människor stal också ibland vilket är förståeligt.

En annan genomarbetad del av boken handlar om det enorma logistikapparat som på förhand förberetts och som omsattes i praktik i takt med att nya landområden erövrades. ”Från 1945 bestämdes Tysklands öde emellertid av fyra politiska centrum: Washington, Moskva, Paris och London.”

I vanlig ordning negligerades barnens och kvinnornas insatser.

Människor som överlevt, soldater som i takt med att de släpptes strömmade tillbaka och judar som befriats… Enorma läger byggdes upp och ibland återanvändes fång- och koncentrationslägren. I vanlig ordning negligerades barnens och kvinnornas insatser. De återvändande männen förväntade sig att åter vara patriarken mellan husets väggar. Det gick ofta så där, skilsmässorna var många efter några år. ”Den typiske hemvändaren var en grinig, otacksam typ. Han var sjuklig och låg utsträckt på soffan, förutsatt att en sådan fanns, och förpestade livet för resten av familjen som hade sett fram emot att få träffa honom i många år. Han hade det jobbigt, självfallet hade han det, men lät dem veta exakt hur jobbigt dagarna i ända.

Den hätska, skarpa och skärskådande kulturdebatt som tog vid strax efter krigsslutet fascinerar också. Adorno, Döblin, bröderna Mann, Hesse och andra deltog. Äntligen ”vågade man debattera öppet i Tyskland igen. Sommaren 1946 publicerades ett häfte med hela ordväxlingen från tidningssidorna, som var en sann, intellektuell njutning för läsarna eftersom de inblandade angrep varandra med stor stilistisk finess. De kämpade om något slags högre rättvisas gunst och var lysande på att kombinera förolämpningar, retoriska hedersbetygelser och sårad fåfänga.”

Trots vissa tveksamheter från Jähner, som påståendet att till ”skillnad från idag såg feministerna inte ner på hushållsarbetet”, är Vargatider en bildande bok som belyser flera områden av uppbyggnaden av Tyskland. Boken levandegör en period i landets historia jag antar många i Sverige inte känner till. Kanske, och det här är en klyscha, kan den också ge en förståelse för människor som idag befinner sig i Sverige och kommer från liknande bakgrunder. Boken avhandlar visserligen Tyskland 1945–1955 men få saker är kontextbundna.

ANVÄND INTE! Mer än när innehållet kräver det.
ROBERT MYHRELD
robert.myhreld@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr