FÖRFATTARSKAP. Författaren, översättaren och litteraturkritikern Margareta Ekström har nyligen avlidit i en ålder av 91 år. Ivo Holmqvist ser tillbaka på ett läsvärt författarskap.
”Det är en briljant bok” avslutade jag min recension av Margareta Ekströms Kvinnan som reste med Montaigne när den var ny för 40 år sedan. Redan till det yttre är den mycket tilltalande, med ett omslag av Jan Biberg som skulle ha hedrat de tyska målarna från romantiken, med en fönsterutsikt mot Neckar och ett blåtonat fjärran Heidelberg.
Kvinnan som reser med den franske 1500-talsfilosofen är en 33-årig konstskribent som brutit upp ur sitt äktenskap sedan hennes man varit otrogen. Hon bilar ner till kontinenten under lågsäsongen och tar in på en slottspension innan turisterna invaderar. Där träffar hon en klok äldre man, försöker förgäves komma slottsfrun in på livet, och stöter samman med en kollega hemifrån.
Hon läser Hermann Hesse, vandrar i bergen, och upplever på slutet en kort, intensiv kärleksnatt och blir med barn – men klarar sig utan män. Men det är bara halva boken, resten är utdrag ur Margareta Ekströms egen dagbok, med ironiskt lekfulla kommentarer: ”Farväl, oh läsare, lev väl och dikta gärna vidare om hennes stolta, egensinniga liv…”
Ett slaganfall 1995 satte stopp för Margareta Ekströms alltigenom läsvärda författarskap som präglades av en uppdrivet god smak, inte sällan på gränsen till det preciösa. En hel del är skrivet om henne av hennes allra närmaste, av Per Wästberg, i den memoardel som heter Hemma i världen. De hade träffats 1966 (hennes äktenskap med författaren Carl-Erik Nordberg upplöstes 1969, efter femton år). Och med mera kritisk och ambivalent blick av deras dotter Johanna Ekström i flera av hennes böcker.
ivo.holmqvist@opulens.se
