Magisk realism av det lurigare slaget

Litteratur.
Sabina Lagoun är aktuell med novellsamlingen Kristallkappan.
Sabinha Lagoun är aktuell med novellsamlingen Kristallkappan.

NOVELLKONST. ”På sistone har sekvenser ur Lagouns vildsinta prosa letat sig in i mina drömmar. En inte helt angenäm upplevelse. Men onekligen ett gott betyg,” skriver Erik Bovin som läst novellsamlingen ”Kristallkappan”.

Kristallkappan av Sabinha Lagoun
Aska förlag

Att kalla Malmöbon Sabinha Lagouns berättelser fantasieggande vore en underdrift. Likt den syrisk-kurdiske författaren Salim Barakat skriver hon en lurigare form av magisk realism, än den vi är van vid, uppblandat med en skvätt surrealism. Den egensinniga debuten Koreografi (2018), på Venaröd förlag, orsakade nog lätt svindel hos läsaren. Novellsamlingen Kristallkappan har åtminstone denna inverkan på mig.

Titelnovellen om Sigrid som söker sina rötter, iförd en kappa av kristall, förblir en gåta för mig. Det är knappast en av samlingens minnesvärda noveller, och jag blir inte klok på varför Lagoun och förlaget valt att betitla samlingen efter den.

De resterande åtta novellerna lämnar större avtryck. De kretsar kring människans utsatthet, med särskilt fokus på barnens, i synnerhet de som tillhör samhällets mindre privilegierade skikt. De är utkastade i en värld som inte nöjer sig med att vara ʼa man’s worldʼ utan dessutom är de vuxnas värld, fram för allt.

I ”Gungan”, den novell som gör djupast intryck på mig, skildras en dysfunktionell familjs vardag, en minst sagt kärv tillvaro präglad av kvinnohat och våld. Det gör ont att läsa om hur barnen ser sin mor bli grovt misshandlad av familjens patriark.

Det är alltså en fantasieggande, men långtifrån eskapistisk akt att ta sig an dessa noveller. En igenkännlig värld träder fram. Den bär misärens kändaste namn: våld, rasism, fattigdom, ensamhet och missbruk. En igenkännlig värld – dock – infiltrerad av en främmande. Realismen blöts nämligen upp av mytiska, övernaturliga eller hallucinatoriska inslag (såsom förekomsten av spöken, ghouler och onda andar). Denna återkommande verklighetsskingring (snarare än verklighetsskildring) får mig att stundtals stanna upp i läsningen och fråga mig om jag läst rätt. Det som i romanform hade blivit alltför tålamodsprövande fungerar med korta noveller som dessa. De mytiska, övernaturliga och hallucinatoriska inslagen syftar troligen till att väcka läsaren ur hennes vaneseende. När jag lägger ifrån mig boken tycker jag mig se den hårda verklighet berättelserna trots allt bottnar i med klarare blick.

I samlingens svagare nummer finns en tendens att skriva läsaren på näsan. Överlag kompenserar Lagoun mer än väl för denna brist tack vare nyanserade personteckningar. Via inre monologer och tanklösa repliker avslöjas fördomarna, inskränktheten och missunnsamheten hos de som gärna vill ses som godhjärtade människor. Ingen av personerna är för den delen stereotypt skildrade som offer.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Ett exempel: i en novell möter vi en funkofob man som själv är på väg att bli rullstolsburen. När en stressad kvinna från landstinget kommer på besök för att upplysa honom om rullstolen får han själv uppleva hur det känns att bli fördomsfullt bemött. Hon närmast dumförklarar honom med sitt överpedagogiska beteende.

Förra veckan skrev Haris Agic insiktsfullt om polariseringens konsekvenser. En djupare förståelse för människosläktet – även hennes fula sidor – behövs för att konstruktiva möten och samtal människor emellan, trots meningsskiljaktigheter, ska uppstå. Jag kan ha fel, men det är min övertygelse: med kunskap och inlevelseförmåga kan fördomar, intolerans och överdrivna spänningar mildras. Det är måhända alltför idealistiskt att tro att skönlitteraturen skulle kunna lära oss någonting om människan, samhället, naturen… Lagoun gör mig ändå hoppfull. Jag förstår karaktärerna, tycker mig skönja deras bevekelsegrunder utan att nödvändigtvis alltid sympatisera med dem.

Låt oss titta närmare på baksidestexten. Beträffande vissa noveller har förlaget valt följande adjektiv: makaber. Slump eller inte. Beakta ordets släktskap med engelskans: ghoulish. Apropå den varelse, hämtad ur arabisk folklore, som dyker upp i samlingens nionde novell.

På sistone har sekvenser ur Lagouns vildsinta prosa letat sig in i mina drömmar. En inte helt angenäm upplevelse. Men onekligen ett gott betyg.

ERIK BOVIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Semikolon. Foto: Hailey Ngo

Semikolonets dag

SKILJETECKEN. ”Jorge Luis Borges lär ha bränt upp en bok där han
0 0kr