Lyriska diagnoser med glimtar av ljus

Litteratur.
 Henrik Johansson. Fotograf: Anna Klara Åhrén
Henrik Johansson. Fotograf: Anna Klara Åhrén

ARBETARLITTERATUR. Carsten Palmer Schale har läst Henrik Johanssons nya bok och ser en ny mästare träda fram i arbetarlitteraturen.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött
av Henrik Johansson
Verbal förlag 2022

Romanförfattaren, novellisten och poeten Henrik Johansson har skrivit in sig i arbetarlitteraturens tradition. Han framstår både som en förnyare av den dikt som utvecklades av Stig Sjödin, och som en kollega till dem som på nytt hissat den röda fanan.

Hans språk är unikt och aforistiskt spänstigt. I över 100 fragment diktar han sig fram från en praktikplats vid Posten till en magnetisk skrivmaskin, eller ordbehandlare, som synes ha stått där och väntat på honom redan under hans 10 år som kock.

Det är ingen tvekan om att han är en förnyare, såväl språkligt som innehållsligt, men också att han så att säga moderniserat berättandet om de grundläggande erfarenheter som ändå funnits där i snart ett sekel: tomheten, innehållslösheten och förtrycket i lönearbetarens liv, olycksfallsriskerna, arbetsgivarnas och fackens tveksamma beteenden. Johansson skildrar också mötena med arbetskamrater från hela världen, och stunder av äkta och genuin gemenskap.

Språket är prosalyriskt, förledande lättläst och dialogiskt. Samtidigt lägger man märke till hans bekantskap med andra författare såsom exempelvis Sjödin, Ekelöf, Sonnevi, Horace Engdahl, och, inte minst – Bibeln. Ett relativt stort antal stillbilder från någon arbetsplats, och vad som där hände (oftast något negativt), avslutas sålunda med orden ”och jag begrundade detta”.

Berättelsen eller diagnoserna tar sig kronologiskt fram från den första pryoplatsen vid Posten, över arbetsplatser som apoteket, McDonalds, fältbiologernas förening, tryckeriet, datorteket i AF:s regi, en second hand-affär, bageriet, restauranger och hotell tills författaren alltså slutligen i sitt inre alltmer engagerar sig i litteraturen. Och snart också i det yttre. Först som krönikör – eller ”tyckare”. Bortsett från orättvisorna, slitet, tomheten etcetera på de olika arbetsplatserna dominerar också, så uppfattar jag det, ett särskilt stämningsläge beläget mellan sorg och vemod.

Inte minst, som kanske inte riktigt framgått här, levererar han dock även ymnigt med meddelanden mellan raderna, konstaterar mycket obekväma fakta, reser ragg och rygg inför utnyttjandet av alla svaga. Uppmärksammar värmen i reella möten. Däremot saknar jag möjligen den stolthet som kan ses hos exempelvis en Sjödin. Eller har det gått så långt, i vår vik- och gigekonomi, att verklig stolthet ”fasats ut”?

Så här kan det låta hos Henrik Johansson:

”FINRESTAURANG III

Servitrisen sa:
Jag känner på mig att krögaren kommer snart.
Jag sa:
Varför tror du de?
Hon sa:
Jag bara vet.
Jag sa:
Också i den svettiga gemenskapen i köket
finns det någonting jag inte kan förstå.
Och jag gick hem för att skriva om
att samtidigt befinna sig inne i
och försöka förstå sitt lönearbete
och vad det gör med en.
Att samtidigt förstå arbetslivet bäst
av alla världar.
Och samtidigt inte förstå någonting alls. ”

Henrik Johansson framstår som en av våra nya mästare i den genre som kallas arbetarlitteratur. Som kritiker, som arkeolog, som tänkare. Och naturligtvis som stilist.

ANVÄND DENNA!
CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Det senaste från Litteratur

Anders Fager.

Skräck med bra flyt

PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige
0 0kr