ROMAN. ”Lina Wolffs ’Liken vi begravde’ är inspirerande och stundtals kuslig läsning.” Det skriver Bo Bjelvehammar som har läst den Augustprisnominerade romanen.
Liken vi begravde av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag
Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen ”Många människor dör som du” och hon slog igenom 2016 med romanen ”De polyglotta älskarna”. Den boken belönades för övrigt med både Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Även i år är hon med romanen ”Liken vi begravde” nominerad till Augustpriset.
Lina Wolff skildrar det mörka mellersta Skåne
”Liken vi begravde” är en berättelse från mellersta Skåne – tät, ryslig, rafflande och innehållsrik. Och ofta väcks frågor om denna mörka del av provinsen, med säregna människor, i samhällets utmarker. Det rör sig ofta om vinddrivna existenser och för att tala skånska, rediga ålahuen.
Det finns olika förklaringsmodeller till detta sönderfall. En är att vi här befinner oss i ett gränsland mellan slätt, skog och vatten. I slika landskap uppstår det spänningar och motsättningar. Något som leder människor till beteenden bortom vett och sans. Vilket kan resultera i våld, övergrepp och mord.
Orter får stämplar, som förstärks över tiden. Orten Hörby nämns inte, fast vi befinner oss där i huvudsak. Men det nämns platser, som Maglasäte, Fränninge och Önneköp. Inte för att dessa platser är mer utsatta och besudlade än andra som inte nämns. Nej de nämns snarast för att ringa in området och miljöerna.
Två systrar med olika ambitioner
Berättelsen handlar om två systrar, Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i Hörby i mörkaste Skåne. De har olika ambitioner. Peggy väver en gobeläng av sitt liv, hon söker sig till böckerna och till lärdomsstaden Lund. Hon lever med en litteraturforskare, utan ängslighet och begränsningar.
Jolly stannar kvar i byn, berättar vidare både sanningar och skrönor och försöker förklara och förstå det som händer. Det är inte helt enkelt att reda ut vare sig det brutala våldet, de begravda liken eller morden på de två barnen.
Men Jolly har en stark förmåga, tillsammans med sin fostermor, att se, att lyssna och att fästa blicken. De två uppvisar både hoppfullhet och mod och visar på ljuset. Jolly har inte heller något anlag för att skämmas alltför mycket. Det är annars vanligt i dessa tider.
Jolly är klok, närvarande och betraktar saker och ting på ett naket och öppet sätt.
Men det som händer gör att de sover oroligt. Dock finns det i allt en god organisation, som skapar en positiv långsamhet. Detta tack vare två flyktingar, som av en tillfällighet hamnar på gården och har stor erfarenhet av hårda tag.
Flikar av verklighet
Som läsare vet du ingenting om vad allt rör sig omkring – fakta eller fiktion, men en del markörer flaggar för flikar av verklighet. Inte minst gäller det författarinnan Victoria Benedictsson, som går igen, och är ofta närvarande i berättelsen. Det är hon ända till slutet på Hotell Leopold vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Och det bryska rakbladets hugg mot halsen.
Lina Wolffs språk är livfullt och friskt
Lina Wolff är inte undanglidande, när hon närmar sig det brutala våldet eller en människas kliniska ensamhet, hon blir fullt upptagen i skildrandet och gestaltningen, på ett livfullt och friskt språk.
De märks att hon fullt ut har förmågan att på ett trovärdigt vis levandegöra både miljöerna och karaktärerna.
Lina Wolffs ”Liken vi begravde” är inspirerande och stundtals kuslig läsning.
bo.bjelvehammar@opulens.se
